newport cigarettes cost indiana
best cigar shop in newport beach
newport cigarettes 100
buy cigarettes online marlboro red
marlboro menthol cigarettes review
marlboro cigarettes cost in toronto
More Filter Cigarettes
Buy King Edward Original Wood Tipped Cigars
European Cigarette Prices
cohiba cigars double corona
montecristo cigars retailers
montecristo mini cigars
Buy European Cigarettes Online in California
Buy Camel in New York
Buy Cigarettes Free Shipping in Florida
Peter Ljunggren

Peter Ljunggren

2012-05-03 20:27

Kan Gud bli människa?

De flesta av oss har svårt för människor som talar och agerar som om de själva vore universums medelpunkt. De där, du vet, som har en lösning på varje problem och som aldrig verkar ha tid eller intresse av att lyssna på någon annans åsikt. Vi gör allt för att taktfullt undvika den typen av människor, och någon enstaka gång kanske vi tröttnar och utbrister: "Vem i hela världen tror du att du är, människa?"

Undantaget är Gud. För alla, utom möjlighen för ateisten, representerar Gud det högsta, det mest nobla och det bästa, varför vi betraktar Gud på ett annat sätt. Medan vi aldrig skulle tolerera uttalanden som "tjäna mig", "tillbe mig" eller "lyd mig" ens från våra närmaste, ser vi helt annorlunda på saken när Gud själv gör dessa uttalanden. Han är ju trots allt Gud.

När vi ser på Jesus så blir det lite knepigare. Å ena sidan är han det ultimata exemplet på ödmjukhet, vänlighet och kärlek. Han uppmärksammade de som samhället såg ner på. Han lade märke till änkan med kopparmyntet, tog sig tid med de små barnen, åt och drack med människor det religiösa etablissemanget beskrev som "syndare". Jesu undervisning innehöll berättelser som gjorde hjältar av de som ansågs vara de minsta, de "förlorade". Han tvättade sina lärjungars fötter, försakade sig själv, var ödmjukheten personifierad, "allas tjänare". Många attraheras och tilltalas av Jesus, medan andra är förvirrade eller konfunderade.

"Hur kan någon som sade 'gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig' vara så självcentrerad?" Jesus påstod att ingen utom han själv kände Gud, att Han är "Livets Bröd", "Världens Ljus" och att "den som sett Honom har sett Gud". Vid åtminstone två tillfällen hade han mage att säga att summan av de hebreiska skrifterna, lagen, profeterna och psalmerna, i själva verket handlade om honom. Hur kan en sådan "självgodhet" rättfärdigas? Studerar man Jesu undervisning ser man att han konstant hänvisade till sig själv. Många meningar inledde han genom att säga "Jag är..." Han påstod att evigt liv endast finns i honom. I vanliga fall skulle vi uppmana en person som kom med sådana anspråk att uppsöka psykvården.

Vi skulle förmodligen säga: "Jesus, vem i hela världen tror du att du är? Gud?"

Han var mänsklig i ordets hela bemärkelse; han klippte sina fingernaglar, kammade sitt hår och borstade sina tänder. Vi undrar: "Hur kan någon som blev trött, hungrig och törstig vara Gud?" Många av dagens religionsvetare har försökt besvara denna fråga genom att forska kring den historiske Jesus. Ofta är slutsatsen av deras "studier" att man tonar ner uttalanden som verkar gå bortom det logiska för att ersätta dem med en mer "realistisk" och acceptabel version av Jesus. Tankesättet verkar vara att en person vars budskap handlade om kärlek och acceptans inte rimligen kan ha fällt sådana intellektuellt oförsvarbara uttalanden om sig själv. Hur skulle någon som Jesus kunna komma med ett så befängt påstående att han själv var Gud?

Var Jesus verkligen Gud? Kanske har vi betraktat denna fråga från fel synvinkel. Istället för att undra om en människa kan vara Gud, kanske vi skulle fråga oss "kan Gud vara Jesus?" Är det tänkbart att den obegränsade Guden, som är Ande och därmed utan kroppslig form, kan ha kommit inom den mänskliga kroppens begränsningar? Om Gud är Gud måste detta vara möjligt. Faktum är att det, logiskt sett, är fullt möjligt att Gud valde att begränsa sig till den mänskliga kroppen för en period av 33 år, för att kunna komma med frihet till alla människor. Självklart kan Gud göra detta; annars vore han inte Gud.

En sak är säker: Om Jesus hade fel om sin egen identitet, om han inte var Livets Bröd som kom ner från himlen – varför skulle vi då lita på hans undervisning i något som helst annat avseende? Vad hjälper det faktum att han tvättade lärjungarnas fötter om denne Jesus samtidigt var en egocentrerad religiös lärare som kom med skandalösa anspråk?

Jesus ger oss inget val. Antingen tror och ärar honom, eller så förkastar vi och misstror honom. Jag menar att miraklet för oss alla är att Gud kom i Jesus för att sätta mänskligheten fri, inte uppifrån utan inifrån mänskligheten. Skaparen blev totalt identifierad med skapelsen, och genom detta förpassade han alla religioner som påstår sig vara "en väg till Gud" till historiens skräphög. Gud öppnade en väg för alla människor. Religion är en återvändsgränd. Jesus är tillgänglig för alla.

Vikten av omvändelse kan inte nog betonas. Det är en av de första grunderna i den kristna tron. Bibeln säger att "alla... överallt skall omvända sig" (Apg. 17:30). Nödvändigheten av omvändelse är alltså helt klar, och att förstå vad ordet "omvändelse" innebär borde vara enormt viktigt. Trots detta har den egentliga meningen blivit förvanskad av religiösa pålagor med följd att många inte har en aning om den ursprungliga betydelsen.

I den grekiska grundtexten är ordet för omvändelse metanoia. Mellan år 300 före Kristus till år 100 efter Kristus användes detta ord frekvent i den grekiska litteraturen och varje gång betydde det "att ändra sin åsikt eller sitt hjärta efter att ha hört om någon eller något".

Metanoia består av prepositionen "meta" (efter, med) och verbet "noeo" (att förstå, att tänka efter, att ha kommit till förståelse om något). Med andra ord att "tänka annorlunda efter" eller enklare uttryckt att "tänka om"; en 180 graders sinnesändring.

Ordet omvändelse i Bibeln är ofta kopplat till evangelium, att tänka om efter att man hört de Goda Nyheterna om Jesus. Sorgligt nog har religiösa traditioner haft så stort inflytande att om du slår upp "omvändelse" i en ordbok är beskrivningen inte i närheten av den ursprungliga betydelsen.

Originalbetydelsen började sakta förändras i början av det andra århundradet, då kyrkan började lägga till traditioner och religiösa gärningsläror, som varken Jesus eller Paulus hade förespråkat. Det ursprungliga evangeliet kvävdes mer och mer, och omvändelse blev något helt annat än "metanoia", och många av missförstånden lever med oss än idag.

Från "tänka om" till botgöring

När det Nya Testamentet översattes från grekiska till latin under det fjärde århundradet (Latin Vulgate), blev ordet metanoia aldrig översatt. Istället satte man in ordet paenitentia, nära besläktat med engelskans "penance" (botgöring), och vars rotord betyder "att bestraffa". Omvändelse betydde nu inte längre att ändra inställning och tro på evangeliet, men istället att utföra botgärningar i hopp om att få del av Guds nåd.

På kort tid hade evangeliet om Guds nåd förvanskats till att bli religiös gärningslära. Hermas och Justin Martyren är bland de kyrkofäder som först började omdefiniera omvändelse. Kyrkan började nu kräva att människor skulle utföra botgärningar för att visa sin ånger för sin synd och på så sätt kvalificera sig för vattendopet. Augustinus under 400-talet betonade helt riktigt att omvändelse är en Guds gåva, inte en mänsklig prestation, men idén att omvändelse är synonymt med botgärningar fanns kvar och växte sig allt starkare.

När William Tyndale översatte Nya Testamentet till engelska såg han medvetet till att inte använda sig av latinets och den Romersk-katolska kyrkans "botgöring". Istället översatte han metanoia med "repent" (tänka om). Bortsett från Tydales översättning, överlevde dock tanken om botgöring både under Reformationen och under de senaste 200 årens väckelsehistoria. Detta att vi ska prestera gärningar för att få del av Guds nåd ligger djupt i människans religiösa själ. Människor som grät högljutt ansågs "mer omvända" än andra. Uttryck som "En människa måste verkligen omvända sig på allvar" användes flitigt, och det som ofta åsyftades var något yttre som skulle indikera sorg och botgöring.

I 1917 års översättning används uttrycket, "Gören bättring", som ju har mer att göra med det latinska paenitentia än med Nya Testamentets metanoia. Att "göra bot och bättring" är inte bibliska ord, detta kommer från den Romersk-katolska förvrängningen av evangelium, där betoningen låg på vad vi skulle göra för att få del av Guds nåd.

Sorg över synd

Ibland hör vi idag de som talar om att tårar och förkrosselse är nyckeln till väckelse, men det är inte Bibelns lära, utan ett tillbakablickande till någon väckelserörelse där dessa företeelser kanske sattes i fokus. Denna betoning leder lätt till en gärningslära där folk beter sig på ett visst sätt i bön eller på gudstjänster. Missförstå mig inte, jag har själv upplevt mycket av både tårar, förkrosselse och sorg över synd, men dessa företeelser är inte omvändelse.

Någon kanske säger: Bör vi inte vara ledsna över våra synder? Självklart bör vi det, men sorg är inte detsamma som omvändelse. När vi är sorgsna över synder och felsteg kan detta leda oss att öppna våra hjärtan till att se fåfängligheten med att försöka förändra våra liv i egen kraft. Vi ser vår oförmåga och omvänder oss ifrån våra egna prestationer, till att tro och förtrösta på Jesu fullbordade verk på korset. I Korintierbreven berättas om en man med ett mycket syndigt beteende. Efter att han ändrat sig skriver Paulus att han var glad att deras sorg ledde till en förändrad inställning; "Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en sinnesändring som man inte ångrar och som leder till frälsning" (2 Kor. 7:10).

Idag menar vissa att vi dör från synden genom omvändelse, medan vi uppstår till nytt liv genom tro på Jesus. Denna idé reducerar Guds verk samtidigt som den upphöjer vår egen prestation. Evangeliet är mycket klart över att vi har dött från synden, inte genom vår egen prestation, utan genom identifikation med Kristi död. Vi uppstår till nytt liv med Kristus genom tro.

"Viljestark omvändelse"?

En annan missuppfattning är att vi bryter syndens makt genom omvändelse och bot. Vissa menar att vår viljestyrka är nyckeln, "vi måste verkligen vilja bli fria från synden". Om vi kan göra upp med syndens genom en "viljestark omvändelse", eller genom bot, är synden inte särskilt kraftfull. Evangeliet lär oss att syndens makt är så stark att vi omöjligen kan övervinna den genom något vi själva kan prestera. Allt vi kan göra är att ändra vårt tänkande från döda religiösa gärningar (Heb 6:1) och vända oss till Jesus för hjälp.

När människor är bundna av synd är de oförmögna att sluta synda genom sin viljestyrka, därför att viljan är splittrad. Å ena sidan vill de sluta synda, men å andra sidan vill de gärna fortsätta på grund av det nöje synden ger dem. Därför kan sann omvändelse aldrig bara vara en viljehandling. Står striden mellan vår vilja och synden kommer viljan förr eller senare att förlora. Om så inte vore fallet skulle mänsklig viljestyrka vara vår "frälsare".

Hur splittrad din vilja än är kommer evangelium att fungera. Trots din svaghet kan du be så här: "Gud, jag klarar inte detta, men jag ändrar mitt tänkande från att tro att jag själv kan lösa min situation eller att jag kan försöka bli en bra kristen. Jag vänder mig till dig Jesus Kristus". Att omvända sig är just detta; att ändra sitt tänkande ifrån idéer att ens egna prestationer (hur fina och bra de än är, vare sig det handlar om bön, församlingsengagemang, bibelläsning, meditation eller koncentration) skulle kunna bryta syndens makt. Man tänker om och tror att endast i Jesus har vi kraft till ett nytt liv.

En glad omvändelse till liv

Ordet omvändelse nämns oftast i samband med att omvända sig ifrån synder, men detta yttryck återfinns aldrig i det Nya Testamentet. Istället uppmanas vi att omvända oss till syndernas förlåtelse eller för syndernas förlåtelse. Att omvända sig från något, eller att omvända sig till något är två helt skilda saker. Vad Petrus predikade på pingstdagen var att omvända sig till syndernas förlåtelse: "Omvänd er till era synders förlåtelse" (Apg. 2:38).

Vi vänder alltså om ifrån vårt gamla tänkesätt, och vi mottar det som redan finns där för oss, nämligen syndernas förlåtelse. Våra synder blir inte förlåtna vid den tidpunkt vi omvänder oss. Nej, detta hände när Jesus "en gång för alla" offrades för våra synder på korset. Vi omvänder oss för att ta emot detta.

De som blev frälsta i Kornelius hus mottog "omvändelse till liv". När de väl ändrat sitt sätt att tänka var de redo att motta livet. På pingstdagen läser vi att de som hörde budskapet "med glädje" tog emot Jesus (Apg. 2:41, NKJ:s övers.). Deras omvändelse yttrade sig inte i gråt eller i att de slog sig själva för bröstet i sorg. Det var en "glad omvändelse". De "tänkte om" efter att de hört om vad Jesus hade åstadkommit på korset. En ordagrann översättning av Apg. 3:19 (Young's Literal) blir: "Omvänd er... för era synder är utplånande". Sanningen är helt klar. Våra synder har blivit utplånade och nu ändrar vi vårt sinne till att ta emot vad som redan har skett.

Bibeln är konsekvent

Ordet metanoia förekommer 58 gånger i det Nya Testamentet och vid varje tillfälle är betydelsen densamma; att ändra uppfattning. Vi tittar nu på några skriftställen, och vi läser dem med den korrekta betydelsen; att tänka om/ byta inställning.

Jesus predikade; "Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Tänk om och tro evangelium!" (Mark 1:15). Markus fortsätter att Jesus och lärjungarna "gick ut och predikade att människorna skulle tänka om" (Mark 6:12). I Matteus läser vi att Jesus började "gå till rätta med de städer där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade bytt inställning" (Matt 11:20).

Den rike mannen i dödsriket ropade "Nej, fader Abraham ... men om någon kommer till dem från de döda, byter de inställning."

Jesus sa "Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sitt sätt att tänka" (Luk 15:10).

I Efesus predikade Paulus till judar och greker att de skulle tänka om genom att tro på Herren Jesus Kristus (Apg 20:21). Senare skrev Paulus "Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till att ändra inställning?" (Rom 2:4).

Vi läser om Isebel i Uppenbarelseboken. Gud sade: "Jag har gett henne tid att tänka om, men hon vill inte ändra sig från sin otukt" (Upp 2:21). Hon fortsatte med sin sexuella omoral och stod emot den enda möjliga lösningen på problemet; att vända sig till Jesus.

Gud vill att hela världen ska komma till tro för "Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall tänka om (2 Petr 3:9).

Är synd acceptabel?

En del förstår inte budskapet om Guds nåd [eller de kanske inte vill förstå det], utan tror att denna undervisning mer eller mindre gör synden acceptabel. Tvärtom! Sann omvändelse ger oss kraften att leva ett rättfärdigt liv, i 100 procent förtröstan på Jesus och Hans nåd.

Jesus sade att "omvändelse och syndernas förlåtelse" måste predikas till hela världen (Luk 24:47). Detta är precis vad vi gör i våra kampanjer för kristna, muslimer, hinduer, buddister eller de som tillhör någon annan religion. Vi annonserar den goda nyheten om syndernas förlåtelse, hur Jesus borttog världens synder på korset. Dina synder är betalda! Jag citerar ofta väckelsepredikanten A.B. Simpson: "Världen har inte ett SYNDPROBLEM utan ett SONPROBLEM". Våra synder är utplånade och frågan är nu huruvida vi har Jesus eller inte.

När väl människor hört dessa fantastiska nyheter blir det naturligt att inbjuda dem att ändra sitt tänkande från att förtrösta på sina egna religiösa gärningar, oavsett vilken religion de har, till att istället förtrösta på Jesus och vad Han har gjort.

2012-04-02 13:29

Vem talar för Gud?

Medan jag funderade på frågan i rubriken, kom jag att tänka på en berättelse från några år tillbaka. En förening vid namn The Niagara Freethinkers Association, hade bjudit in mig att debattera mot Dan Barker från den Wisconsin-baserade föreningen Freedom From Religion Foundation på temat "Finns det en Gud?" Under avdelningen med frågor och svar vände sig en ganska upprörd kvinna mot mig och sade: "Varför säger ni hela tiden att Gud kommer att skicka mig till helvetet?" Jag påminde kvinnan om att jag under vår tre timmar långa debatt inte gjort en enda hänvisning till helvetet. Jag försäkrade henne om att sådana frågor endast tillhörde Gud. Hon svarade: "Jag har bott i denna region under större delen av mitt liv, och de pånyttfödda kristna jag träffar säger att jag är på väg till helvetet, och jag antog att du tänkte likadant".

Har någon någonsin sagt till dig, "Gud sa till mig att berätta för dig", eller "Jag talar för Gud"? Jag googlade frasen "Gud sade till mig" och de alternativ som dök upp var "att döda", "flå dig levande", "att gifta mig med dig", "att invadera Irak", "att försöka bli president" och "att gå i pension".

Varför verkar vissa människor ha ett behov av att inleda det man vill säga med "Gud sa till mig"? Jag tror att roten kan vara en djup osäkerhetskänsla som kompenseras genom att man ger intryck av att man har en direkt koppling till Gud. Ibland är "Gud sa till mig" en förskönande omskrivning för "Jag vill", eller "Jag vill att du ska".

Vad händer när kristna ledare gör uttalanden å Guds vägnar?

USA:s tidigare presidentkandidat och TV-predikanten Pat Robertson är känd för uttalanden om att naturkatastrofer är varningar från Gud. Förra månaden påstod han att om bara fler hade bett till Gud skulle han stoppat de tromber som svepte över mellanvästern. Detta ger mer skuld till kristna som redan känner skuld över att inte be nog. Tillsammans med Robertsons tidigare påståenden att 11 september och orkanen Katrina skulle kunna skyllas på gudlösheten i Amerika, tycks budskapet tydligt; Robertson tror att han talar för Gud.

Förhoppningsvis håller inte många kristna med Robertsons påståenden, men den sorgliga effekten är att den stora allmänheten kan anta att evangeliska kristna tror på en allvarlig och hämnande Gud. För ett par år sedan uppgav Robertson att jordbävningen i Haiti berodde på att Haitis folk hade en pakt med djävulen. Otvivelaktigt finns det marginella grupper som tror att de har en pakt med djävulen, men om du tror på påskens budskap, har du upptäckt att livet och godheten har segrat över döden och det onda. Jesus såg till att djävulen inte har någon makt att sluta en pakt med någon nation.

Den framstående kalvinistiske teologen John Piper "talade å Guds vägnar", när han blandade sig i debatten om förra månadens tromber. Han skrev: "Varför skulle Gud sträcka ner sin hand och dra med sin vredes fingrar över Amerikas landsbygd och döda minst 38 personer med 90 tromber i 12 delstater?" Han fortsatte: " Om Gud går till doms mot Amerika, skulle inte Washington DC, Las Vegas, Minneapolis, eller Hollywood vara logiska ställen att visa sitt missnöje? Om en tromb far fram med en hastighet på 280 km i timmen ... gav Gud kommandot."

Om Gud sände tromber, vad menas då med citatet i Bibeln där Jesus stillade stormen? Skickade Gud den också? Om så är fallet gick Jesus emot sin Fader. Gud är inte schizofren. Han är inte full av kärlek ena dagen medan han skickar tromber nästa.

Har Gud "hårda nypor"? Befaller Gud tromber att döda människor? Anser Gud att Hollywood och Las Vegas är mer "syndigt" än bibelbältet? John Piper tycker så. Jag håller inte med. Så vem talar å Guds vägnar? Pat Robertson? Påven? John Piper? Du? Jag?

Svaret är inte någon av de ovanstående. Jesus diskvalificerade oss alla när han sade att ingen kunde visa oss vem Gud är, utom Jesus själv (John 1:18). Närhelst hans lärjungar eller åskådare bjöd Jesus att döda, förstöra eller döma människor på grund av någon synd, vägrade han och sa att han inte hade kommit för att fördöma människor.

Jesu påstående att han talar för Gud är extraordinärt. Led han av storhetsvansinne, eller är han verkligen den han säger att han är? Korset? Uppståndelsen? Vad handlar allt detta om? Påsken är en bra tid för dig att kolla in Jesus, och när du gör det kan det hända att du hör ett ord från Gud till dig.

Denna artikel blev tidigare publicerad i St Catharines Standard.

Den 34-åriga pastorn och tvåbarnsfadern Yousef Nadarkhani sitter väntande i ett iranskt fängelse. Hans avrättning kan ske vilken minut so helst. Hans brott? Hädelse mot islam.

Förra torsdagen röstade USA:s representanthus igenom en resolution som som kräverpastor att Nadarkhani blir frisläppt. Både Vita Huset och utrikesdepartementet gjorde uttalanden tidigare i veckan. World Evangelical Alliance och Evangelical Fellowship of Canada har uppmanat kanadensiska utrikesdepartementet att gå till handling. Om något ska göras för att ändra på situationen så måste detta ske nu.

Pastorn blev först arresterad i oktober 2009 för att ha protesterat. Hans åtal blevsenare ändrat till hädelse, eller att ha predikat det kristna budskapet tillmuslimer. Först blev han funnen skyldig i en lägre instans, därefter blevfallet överfört till högsta domstolen där Nardarkhani gavs följande ultimatum: "Avsäg dig din tro eller dö."

Efter att Nardarkhani vid tre olika tillfällen vägrat att avsäga sig sin tro på Jesus Kristus, skickade högsta domstolen tillbaka fallet till den lägre instansen och bad om mer information om Nardarkhanis praktiserande av islam efter 15 års ålder, vilket skulle styrka regeringens anklagelse om hädelse.

Enligt iransk lagstiftning är avfall från islam inte ett brott, och definitivt inte straffbart med döden. Så i tillägg till anklagelsen att ha varit en evangeliserande kristen, blev Nardarkhandi dessutom åtalad för att vara sionist, utpressare och våldtäktsman.

Jag skrev tidigare om Pastor Nadarkhani förra oktober. Vid den tidpunkten verkade det som att det internationella trycket hade resulterat i att åtalet skulle läggas ner. Avrättningen blev uppskjuten och det förväntades att det skulle bli en laglig prövning av fallet av ayatolla Ali Khamenei. Olyckligtvis var detta en alltför optimistisk förhoppning.

Hittills har Irans högste ledare vägrat att granska fallet. Han och Sadegh Larijani, landets högsta domare, är de enda två personerna med auktoritet att stoppa avrättningen, men utan deras intervention är myndigheterna skyldiga att genomdriva högsta domstolens domslut. Det är därför som avrättningen kan ske när som helst.

Pastor Nadarkhani tala med sin fru förra veckan, och ett förnyat upprop för internationellt stöd har gått ut. Under tiden försöker hans advokater och ledarskapet i Church of Iran att få en skriftlig bekräftelse på att enavrättningsorder verkligen har utfärdats. Enligt iransk lagstiftning har Nardarkhanis advokater en sista möjlighet att överklaga och stoppa avrättningen, när väl en officiell avrättningsorder utfärdats, om denna ansökankommer in i tid.

Men det är inte ovanligt att iranska myndigheter avrättar fångar utan en officiell avrättningsorder. 1990 blev pastor Hossein Soodmand avrättad utan förvarning. En sak är säker. Pastor Nadarkhani är villig att dö för sin tro. Enligt rapporter har han blivit erbjuden fyra olika möjligheter att avsäga sig sin tro sedan oktober 2011, men han har vägrat och står orubbligt fast vid sin tro att Jesus Kristus är Herre.

Vi kan agera på olika sätt:

1. Kontakta (Kanadas) utrikesminister John Baird på Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den . Be den kanadensiska regeringen att gripa in å pastor Youcef Nadarkhanis vägnar.

2. Anslut dig till tusentals andra som använder sig av sociala medier för att begäraatt Nadarkhani släpps.

Edmund Burkes berömda uttalande "allt som behövs för ondskan att triumfera är att goda människor gör ingenting" är i högsta grad applicerbart här. Det är nu eller aldrig för Nadarkhani.

Min vän, jag är glad att kunna dela detta ord med dig just innan jag åker tillAmbon. Detta är Guds tid av favör för dig.

Kära vän,

Utan minstatvivel vet jag att vi har de bästa och mest trofasta understödjarna i hela världen.Våra hjärtan slår tillsammans med Guds hjärta...för SJÄLAR.

När du mottar detta brev är vi bara ett par dagar från kampanjen i Ambon, Indonesien. Detta är en intensiv säsong. En rad olika kampanjer väntar. Hundratusentals människors evighet står på spel. Gud lade ett ord i min ande för dessa kampanjer...och FÖR DIG!

"Var stilla och vet att Jag är Gud"(Psalm 46:10).

Har du någonsin känt det som att du inte vet vad du ska göra? Har du någonsin varit utan pengar? Eller sått inför en "vägg" utan någon utväg? Vad gör vi? Ber mer? Läser bibeln mer? Fastar? Eller vad?

Alla dessasaker är bra att göra, men praktisera detta ord från Gud: "Var stilla och vet att Jag är Gud". Vad betyder då detta rent praktiskt?

Det är mycket enklare att hålla sin kropp lugn än vad det är att stilla ner tankar och känslor. Vi kan aldrig bekämpa tankar med tankar. Bara att säga till sig själv:"sluta tänka negativa tankar" kommer inte att hjälpa. Det kommer bara att göra dessa otrostankar starkare. Nej, här är nyckeln:

"Var stilla". Stoppa upp och säg "Jag vet attJesus utplånade mina synder, min sjukdom och min brist. Jag är fullkomlig iHonom, identifierad med Kristus. Som Jesus är, sådan är jag i den här världen."När du mediterar på Kristus behöver du inte leta efter frid; denna härliga inrefrid och stillhet kommer att finnas där.

Att "veta" betyder att "vara säker".Var säker på att Gud älskar dig personligen. Vet att du är "mer än en övervinnare". Håll fast vid med tillförsikt att du är fullkomlig i Jesus Kristus, i avsaknadav inget.

"Att Han är Gud". Detta är bortom huvudkunskap; du vet genom uppenbarelse att din Gud ärden högste – den Gud som är mer än nog.

Fokusera inte på dina egna behov, dina finansiella behov eller ETAL just nu. Visst, de finansiella behoven är stora inför de kommande kampanjerna. Och säkerligen hardu behov; kanske fysiska, andliga eller relationsmässiga. Men fokusera inte på dem just nu.

"Var stilla ochvet att Jag är Gud". Vet att Gud är Gud inom dig. Du har en fördel i livet förall visdom, förmåga, uppfinningar, lösningar, mirakelförsörjning finns i digför Kristus bor i dig!

Detta påverkar också ditt givande. Var stilla och vet hur du kan ge och hur du kan ta emot. Vikanske känner våra behov, men det är en helt annorlunda sak att veta var och vad man ska ge. Att veta hur man sår sin finansiella säd i en god jordmån.

När din sådd kommer från att du vet att givande är i harmoni med Guds hjärtslag så finns där stor tillförsikt och stor tillfredsställelse.

Vet att din offersådd resulterar i historiska satsningar för själar.

Vet att budskapet jag predikar är utan kompromiss, och att ditt givande gördet möjligt för skaror att höra och ta emot evangeliet.

Vet att du mottar samma belöning för att sända mig till de onådda folkskarornasom jag för att predika dessa fantastiskt goda nyheter.

Vet att Gud älskar dig mer än vad vi någonsin kan förstå med våra sinnen.

Vet också att jag uppskattar dig mycket.

Tack för ditt viktiga understöd denna månad!

- Peter

”Kristendom” och ”evangelium” används ofta synonymt, men betyder orden egentligen samma sak? Jesus nämnde aldrig ord som ”kristen” eller ”kristendom”, men Han talade mycket om ”evangelium”. Idag är läget det motsatta. Vi talar mycket om kristna värden, kristna kyrkor, kristen lära etc. Men evangelium varken definieras eller talas det så mycket om. Vad betyder dessa ord för oss kristna och vad betyder de för samhället i stort?

Jag hävdar att evangelium står i motsatsförhållande till alla religioner. Kristendom borde därför uppfattas som helt annorlunda jämfört med andra religioner. Dock är det inte så. På grund av avsaknaden av evangelium i den kristendom som ofta presenteras ser många inte någon skillnad mellan kristendom, islam, hinduism och buddism; man menar att alla religioner är de samma. Med detta sagt, låt oss nu titta på vad det är som gör evangelium unikt.

RELIGION HAR SITT URSPRUNG I DET MÄNSKLIGA SINNET, MEDAN EVANGELIUM BÖRJAR MED GUD. Religion handlar om mänskliga försök att förklara hurdan Gud är och hur man kan få Guds favör. Den universella slutsatsen, som tyvärr har många kristna anhängare, är att Gud är missnöjd med mänskligheten på grund av synd. För att ’behaga Gud’ ska olika andliga övningar utföras. Häri ligger kärnan i all religion; kombinationen av en arg och missnöjd Gud och människans brottning med skuld, skam och mindervärdighet. Religiösa ledare, allt ifrån rabbiner och präster till gurus och självutnämnda profeter, spelar på skuldkänslor för att motivera till ’andliga’ prestationer.

Evangelium krossar religionens grundvalar. Berättelsen om hur Gud genom ”ett enda offer”, ”en gång för alla” tog bort mänsklighetens synd, gör om intet själva syftet för en religion.  I och med att Jesus absorberade världens synd, då Han ”i sin kropp bar våra synder upp på korsets trä”, är syndproblemet avklarat, och då blir religions-konceptet om en missnöjd Gud och människans vältrande i skuld och skam irrelevant. Nu är fokus istället att presentera dessa ofattbart goda nyheter och att inbjuda till omvändelse ifrån döda (religiösa) gärningar (Hebr 6:1). Vem som vill har nu, fritt och för intet, tillträde till nådens tron. Vägen till Gud är öppen för ”alla som vill”. Detta utesluter all egen berömmelse. Ingen har rätt att se ner på någon eller att se sig som förmer än någon annan. Evangelium har ”jämnat spelplanen”.

Religion säger att vi blir accepterade av Gud om vi beter oss enligt en viss standard, ”gör si och gör så” så blir du välsignad, medan evangelium är att vi är accepterade av Gud på grund av vad Jesus har gjort.

RELIGION GÅR HAND I HAND MED ELITISM. Ledaren – en präst, pastor, påve eller guru – anses stå närmare Gud och mer kvalificerad att mottaga Guds välsignelser.  Endast en utvald grupp tillhör ”prästerskapet” och  religionsutövare är ofta tacksamma att någon annan går till Gud å deras vägnar. Att använda sig av en mellanhand, någon som står närmare Gud än jag själv, är en central tanke i all religion. Evangelium är raka motsatsen; alla känner vi Gud, från den minste till den störste. All elitism är utesluten för vi är alla präster inför Gud, även den mest enkla människa har direktkontakt med Gud genom Jesus.

RELIGION FOKUSERAR PÅ VAD VI INTE HAR, MEDAN EVANGELIUM BESKRIVER VILKA VI ÄR OCH VAD VI HAR I KRISTUS JESUS. Religion betonar att vi inte har ”kraften”, ”smörjelsen” eller ”väckelsen”.  Gud ses som svår att få tag på; vi ska jaga efter Gud, för att få Hans välsignelse över våra liv. Paulus säger raka motsatsen när han inleder Kolosserbrevet, ”Till de heliga i Kolosse, de troende  i Kristus”. Innan aposteln korrigerar något, deklarerar han att de är ”heliga”. Detta måste ha varit ljuv musik för kolossernas öron. Församlingen hade blivit infiltrerad av falska lärare som fokuserade på vad de saknade. Men nu kom Paulus med bekräftelse att de verkligen var ”heliga” och ”i Kristus”.

Vissa menar att uttrycket ”i Kristus” betecknar en mystisk teologisk position och att vi egentligen inte är i Kristus ”erfarenhetsmässigt”. Men Bibeln gör inte skillnad på ”positionellt” gentemot ”erfarenhetsmässigt”. Paulus poängterar ”i Kolosse ... i Kristus”. Detta är förundransvärt. Kolosse var en liten stad som dominerades av romersk religion, frygisk filosofi och avgudadyrkan, men mitt i denna ogudaktiga miljö fastslås att stadens troende är ”i Kristus”, just där de befinner sig.

Mönstret är att innan Paulus tar upp områden som behöver justeras, etablerar han de troende i evangeliets sanning, att de är i Kristus. Falska lärare, däremot, börjar med att peka på tillkortakommanden som skall övervinnas genom olika andliga ansträngningar. Betoningen ligger på att vi behöver mer kraft, mer kärlek, mer tålamod, mer av Gud, medan evangelium är att vi redan har allt, men vi behöver upptäcka vad vi har.

RELIGION SER HELGELSE SOM EN ANSTRÄNGNING, MEN EVANGELIUM SER DET SOM GUDS VERK I OSS, AV NÅD. Istället för att försöka leva upp till en viss måttstock, är det Kristus i oss, som producerar helighet och goda gärningar. Andlig mognad mäts inte i utvärtes andliga prestationer, men handlar om att vi förstår vår egen totala hjälplöshet och oförmåga, och överlämnar oss till Jesus för att Han ska älska, tro, tänka och tala genom oss.

Religion frågar hur vi ska leva, medan evangelium först och främst handlar om varifrån livet kommer. Det viktigaste är inte vilken kran man får vattnet ifrån, utan vattnets källa. Glaset och kranen kanske är rena, men om reservoaren är smutsig blir vattnet ändå förorenat. Bibeln frågar ”inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar?” Naturligtvis inte. Om man så häftar fast 1000 vindruvor på en törnbuske, är det fortfarande en törnbuske. Man kan sätta religiösa tvångströjor på människor, men detta gör inte någon till en kristen.

Både den kristna religionen och evangelium är överens att god moral är viktigt. Skillnaden ligger i hur god moral förverkligas. Är det undervisning om moral och budord, eller är det evangelium om Jesus Kristus som producerar en god moral?

Fokuset på egen prestation gör att ”självhjälpsfilosofi” är populär ibland kristna. Går man in i en kristen bokhandel blir man nästan yr av produker som handlar om hur vi ska förbättra oss själva. Evangelium handlar om att Jesus i oss är nyckeln till positiv förändring.

RELIGION PLACERAR GUD PÅ UTSIDAN. Gud är ”där borta”, ”där uppe”, ”ovan där”, tittandes ner på oss. En typisk bön inför en gudstjänst kan låta så här: ”Himmelske Fader, kom och möt Ditt folk idag. Låt Din smörjelse komma. Kom, Herre mitt ibland oss.”  Trots de goda intentionerna uttrycker denna bön att varken vi är med Gud, eller Han med oss. Han är inte här utan någon annanstans, men förhoppningsvis ska vi alla komma lite närmare genom dagens gudstjänst. Sånger som ”Jesus kär gå ej förbi mig” appellerar till våra känslor, den är en av mina favoriter, men uttrycker ändå tanken att Jesus är en tillfällig besökare i våra liv. Han är inte närvarande, åtminstone inte 24 timmar om dygnet. Med Gud på utsidan blir bön att sända upp en begäran och sedan vänta på svar ifrån himlens postverk, istället för en intim relation med Honom som aldrig lämnar oss.

Nästan alla religioner har denna separations-ide, att Gud är långt härifrån. För judarna fanns Gud i tabernaklet eller i templet, för samariterna på berget Gerassim, för muslimer finns han i Mecka och hinduerna söker efter gud i Varanasi vid floden Ganges. Gud är någon annanstans, men inte här, inte med oss och definitivt inte i oss. Kontrasten med evangelium är solklar; Kristus i oss, vårt härlighets hopp (Kol. 1:27). Den gud som är långt borta är skrämmande, fördömande och omöjlig att behaga. Det var därför Frälsaren kom (Joh 1:18). Jesus är Gud ifrån Gud, som visar oss vem Gud verkligen är; kärleksfull, nådig, närvarande och sökande efter det förlorade tills Han finner det.

RELIGION FOKUSERAR PÅ YTTRE SYMBOLER, MEDAN EVANGELIUM VISAR DEN INRE VERKLIGHETEN. När kraften i det inre livet förminskas växer de yttre symbolerna i betydelse. Jesus eller apostlarna klädde sig inte med speciella hattar, skrudar, stavar eller prästkragar. När uppenbarelseljuset slocknar blir liturgi och yttre ordningar det viktiga. Några menar att de genom ikoner ser in i mysteriet om Gud, men det är ju i motsats till evangelium. Paulus är klar, mysteriet har uppenbarats i och med Kristus och är inte ett mysterium längre. (Kol 1:25-27)

Jag har inga problem med yttre symboler i sig. På ETALs ”Vänskaps-middagar”, där jag presenterar evangelium för präster, immaner, mullor och gurus, ser jag alla möjliga utstyrslar. Genom färgen eller storleken på hatten och rocken kan man ofta bedöma vilken ranking var och en har inom sin religion. För evangeli-troende känns detta helt irrelevant.  Detta är ju endast religiös tradition och ingenting av intresse för oss som tror på evangelium.

Nyligen läste jag en artikel i en svensk kristen dagstidning om ett ekumeniskt möte mellan den syrisk-ortodoxa traditionen och svensk pingsttradition. Enligt bilden i tidningen kom den ortodoxe biskopen klädd i enlighet med sin tradition, medan pingstpastorn såg ut som en luthersk präst. Tydligen var den ortodoxa biskopen trygg i sin tradition, medan den svenske pingstpastorn inte verkade ha koll på sitt eget pingstarv; att vi alla är kungar och präster i Kristus, och vi behöver inga utstyrslar eller prästkragar. Enligt artikeln verkade det som om pingstvännerna fick smaka på ortodox tradition, men de ortodoxa fick tyvärr inte smaka på pingst.

Har du märkt i ”enhets”-sammanhang att det alltid är evangeli-troende som ska ändra på sig? Vi ska lyssna på ortodoxa och katolska liturgier, men vi får inte predika om att bli ”född pa nytt” och öppet inbjuda till frälsning, eller bedja för sjuka och ta fram vittnesbörd om frälsning och helande.  Det är alltså ingen ömsesidig öppenhet. Det är vi som ska på studie-besök till Vatikanen, för att lära känna våra ”rötter”. Intressant tanke, eller hur? Vi är alltså de rotlösa. Det är inte så länge sedan vi upplevde att katoliker i tusental kom på evangeliska möten, blev frälsta och ande-döpta och upptäckte sina rötter i Jesus istället för Maria. Vad har hänt? Hur blev vi evangeli-troende så rotlösa och ifrågasättande av oss själva? Vi måste återuppptäcka evangelium.

RELIGION HAR ETT JORDISKT HUVUD, MEN TROENDE ÄR DIREKT-KOPPLADE TILL FÖRSAMLINGENS HUVUD, JESUS KRISTUS. I enhetens namn hävdar vissa att kristenheten måste samlas under en ledare, en gemensam röst. Vem skulle denna enande gestalt kunna vara om inte påven? Det finns en klar agenda för detta i Skandinavien idag. För ett rotlöst folk, som inte känner sin egen väckelse-historia, kan idén verka lockande. Varför inte komma in under påven? Några tankar angående detta:

Hela påve-tanken strider mot Nya Testamentet. Den romersk-katolska läran hävdas att påven är ofelbar i tros- och moralfrågor, om än inte fullkomlig i liv och vandel.  Tanken är att Jesus gav oss den katolska kyrkan och Simon Petrus som dess första påve. Kyrkan och följande påvar gav oss Bibeln. Följaktligen bör vanligt folk inte läsa Bibeln utan överinseende från lärare som är godkända av Vatikanen. Alla måste på detta sätt komma in under kyrkans jordiska huvud.

Att påven skulle vara ofelbar i lärofrågor är mycket intressant med tanke på att Simon Petrus själv blev strängt tillrättavisad av Jesus direkt efter sin ”påve-invigning” då Jesus sade: ”Gå bort ifrån mig satan” (Matt 16:23). Petrus blev igen tillrättavisad av Paulus för att han inte ”höll sig till evangeliets sanning”. Så ”ofelbar” var alltså den ”förste påven”.

Kolossebrevet gör det väldigt klart att vi alla är i direktkontakt med Honom som är huvudet, Jesus själv. Låt ingen nedvärdera din personliga Jesus-relation, genom att forcera in dig i ett religiöst system, utan håll dig till Honom.

RELIGION SÖKER INDIVIDUELLA LÖSNINGAR, medan evangelium proklamerar att alla problem är lösta genom en enda individ, Jesus Kristus. Om någon lider av förkastelse söker man efter en speciell smörjelse att ta itu med förkastelse. Om bitterhet är problemet letar vi efter en specialist inom det området. Gäller det helande, söker vi någon med helandesmörjelse. Evangelium inkluderar alla problem i den synd som blev bestraffad i Jesu kropp på korset. Gud tog itu med mänsklighetens problem genom att vi blev förenade med Jesus i Hans död. Vi läser, ”Ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud” (Kol. 3:3). Här finns en befriande sanning. Tro att du dog med Kristus och att du nu är gömd i Honom. Detta ger en enorm grundval och styrka i ditt böneliv och i din tjänst för andra.

RELIGION HOTAR, MEN EVANGELIUM VÄLKOMNAR. När Mose kom ifrån Sinai berg med lagens härlighet på sitt ansikte flydde folket. När Jesus, däremot, kom från förklaringsberget med det nya förbundets härlighet skinande i sitt ansikte sprang folket emot Honom. Det är varken lagiskhet eller mänsklig visdom, som kommer att dra  folk tillbaka till kyrkan, men när Jesus får synas lockar Han.

RELIGION BEDRAR, MEDAN EVANGELIUM I SANNING ÄR GUDS KRAFT TILL FRÄLSNING. Paulus varnar de troende i Kolosse från att låta sig luras av någon som ”ger sig hän åt ödmjukhet och går upp i syner av änglars tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne”. Han går vidare med att säga att religion innebär regler och människobud, ”Det ska du inte röra, det ska du inte smaka, det ska du inte ta på” osv. De här sakerna ”uppfattas visserligen som ’vishet’ med sin självvalda gudstjänst, sin ’ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde, utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet” (Kol 2:18-23). Kraften ligger inte i våra ansträngningar, men i vad Jesus gjort för oss.

Evangelium är Skandinaviens hopp!

 

* Religion kommer från latinets ”relegere” vilket betyder ”binda upp” eller ”återkoppla”. Ordet användes bland annat i en medicinsk kontext, till exempel för att ”binda upp” ett brutet ben.

py isolated look up

”Kristendom” och ”evangelium” används ofta synonymt, men betyder orden egentligen samma sak? Jesus nämnde aldrig ord som ”kristen” eller ”kristendom”, men Han talade mycket om ”evangelium”. Idag är läget det motsatta. Vi talar mycket om kristna värden, kristna kyrkor, kristen lära etc. Men evangelium varken definieras eller talas det så mycket om. Vad betyder dessa ord för oss kristna och vad betyder de för samhället i stort?

Jag hävdar att evangelium står i motsatsförhållande till alla religioner. Kristendom borde därför uppfattas som helt annorlunda jämfört med andra religioner. Dock är det inte så. På grund av avsaknaden av evangelium i den kristendom som ofta presenteras ser många inte någon skillnad mellan kristendom, islam, hinduism och buddism; man menar att alla religioner är de samma. Med detta sagt, låt oss nu titta på vad det är som gör evangelium unikt.

RELIGION HAR SITT URSPRUNG I DET MÄNSKLIGA SINNET, MEDAN EVANGELIUM BÖRJAR MED GUD. Religion hand-lar om mänskliga försök att förklara hurdan Gud är och hur man kan få Guds favör. Den universella slutsatsen, som tyvärr har många kristna anhängare, är att Gud är missnöjd med mänskligheten på grund av synd. För att ’behaga Gud’ ska olika andliga övningar utföras. Häri ligger kärnan i all religion; kombinationen av en arg och missnöjd Gud och människans brottning med skuld, skam och mindervärdighet. Religiösa ledare, allt ifrån rabbiner och präster till gurus och självutnämnda profeter, spelar på skuldkänslor för att motivera till ’andliga’ prestationer.

Evangelium krossar religionens grundvalar. Berättelsen om hur Gud genom ”ett enda offer”, ”en gång för alla” tog bort mänsklighetens synd, gör om intet själva syftet för en religion.  I och med att Jesus absorberade världens synd, då Han ”i sin kropp bar våra synder upp på korsets trä”, är syndproblemet avklarat, och då blir religions-konceptet om en missnöjd Gud och människans vältrande i skuld och skam irrelevant. Nu är fokus istället att presentera dessa ofattbart goda nyheter och att inbjuda till omvändelse ifrån döda (religiösa) gärningar (Hebr 6:1). Vem som vill har nu, fritt och för intet, tillträde till nådens tron. Vägen till Gud är öppen för ”alla som vill”. Detta utesluter all egen berömmelse. Ingen har rätt att se ner på någon eller att se sig gelium har ”jämnat spelplanen”.

Religion säger att vi blir accepterade av Gud om vi beter oss enligt en viss standard, ”gör si och gör så” så blir du välsignad, medan evangelium är att vi är accepterade av Gud på grund av vad Jesus har gjort.

RELIGION GÅR HAND I HAND MED ELITISM. Ledaren – en präst, pastor, påve eller guru – anses stå närmare Gud och mer kvalificerad att mottaga Guds välsignelser.  Endast en utvald grupp tillhör ”prästerskapet” och  religionsutövare är ofta tacksamma att någon annan går till Gud å deras vägnar. Att använda sig av en mellanhand, någon som står närmare Gud än jag själv, är en central tanke i all religion. Evangelium är raka motsatsen; alla känner vi Gud, från den minste till den störste. All elitism är utesluten för vi är alla präster inför Gud, även den mest enkla människa har direktkontakt med Gud genom Jesus.

RELIGION FOKUSERAR PÅ VAD VI INTE HAR, MEDAN EVANGELIUM BESKRIVER VILKA VI ÄR OCH VAD VI HAR I KRISTUS JESUS. Religion betonar att vi inte har ”kraften”, ”smörjelsen” eller ”väckelsen”.  Gud ses som svår att få tag på; vi ska jaga efter Gud, för att få Hans välsignelse över våra liv. Paulus säger raka motsatsen när han inleder Kolosserbrevet, ”Till de heliga i Kolosse, de troende  i Kristus”. Innan aposteln korrigerar något, deklarerar han att de är ”heliga”. Detta måste ha varit ljuv musik för kolossernas öron. Församlingen hade blivit infiltrerad av falska lärare som fokuserade på vad de saknade. Men nu kom Paulus med bekräftelse att de verkligen var ”heliga” och ”i Kristus”.

Vissa menar att uttrycket ”i Kristus” betecknar en mystisk teologisk position och att vi egentligen inte är i Kristus ”erfarenhetsmässigt”. Men Bibeln gör inte skillnad på ”positionellt” gentemot ”erfarenhetsmässigt”. Paulus poängterar

”i Kolosse ... i Kristus”. Detta är förundransvärt. Kolosse var en liten stad som dominerades av romersk religion, frygisk filosofi och avgudadyrkan, men mitt i denna ogudaktiga miljö fastslås att stadens troende är ”i Kristus”, just där de befinner sig.

Mönstret är att innan Paulus tar upp områden som behöver justeras, etablerar han de troende i evangeliets sanning, att de är i Kristus. Falska lärare, däremot, börjar med att peka på tillkortakommanden som skall övervinnas genom olika andliga ansträngningar. Betoningen ligger på att vi behöver mer kraft, mer kärlek, mer tålamod, mer av Gud, medan evangelium är att vi redan har allt, men vi behöver upptäcka vad vi har.

RELIGION SER HELGELSE SOM EN ANSTRÄNGNING, MEN EVANGELIUM SER DET SOM GUDS VERK I OSS, AV NÅD. Istället för att försöka leva upp till en viss måttstock, är det Kristus i oss, som producerar helighet och goda gärningar. Andlig mognad mäts inte i utvärtes andliga prestationer, men handlar om att vi förstår vår egen totala hjälplöshet och oförmåga, och överlämnar oss till Jesus för att Han ska älska, tro, tänka och tala genom oss.

Religion frågar hur vi ska leva, medan evangelium först och främst handlar om varifrån livet kommer. Det viktigaste är inte vilken kran man får vattnet ifrån, utan vattnets källa. Glaset och kranen kanske är rena, men om re-servoaren är smutsig blir vattnet ändå förorenat. Bibeln frågar ”inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar?” Naturligtvis inte. Om man så häftar fast 1000 vindruvor på en törnbuske, är det fortfarande en törnbuske. Man kan sätta religiösa tvångströjor på människor, men detta gör inte någon till en kristen.

Både den kristna religionen och evangelium är överens att god moral är viktigt. Skillnaden ligger i hur god moral förverkligas. Är det undervisning om moral och budord, eller är det evangelium om Jesus Kristus som producerar en god moral?

Fokuset på egen prestation gör att ”självhjälpsfilosofi” är populär ibland kristna. Går man in i en kristen bokhandel blir man nästan yr av produker som handlar om hur vi ska förbättra oss själva. Evangelium handlar om att Jesus i oss är nyckeln till positiv förändring.

RELIGION PLACERAR GUD PÅ UTSIDAN. Gud är ”där borta”, ”där uppe”, ”ovan där”, tittandes ner på oss. En typisk bön inför en gudstjänst kan låta så här: ”Himmelske Fader, kom och möt Ditt folk idag. Låt Din smörjelse komma. Kom, Herre mitt ibland oss.”  Trots de goda intentionerna uttrycker denna bön att varken vi är med Gud, eller Han med oss. Han är inte här utan någon annanstans, men förhoppningsvis ska vi alla komma lite närmare genom dagens gudstjänst. Sånger som ”Jesus kär gå ej förbi mig” appellerar till våra känslor, den är en av mina favoriter, men uttrycker ändå tanken att Jesus är en tillfällig besökare i våra liv. Han är inte närvarande, åtminstone inte 24 timmar om dygnet. Med Gud på utsidan blir bön att sända upp en begäran och sedan vänta på svar ifrån himlens postverk, istället för en intim relation med Honom som aldrig lämnar oss.

Nästan alla religioner har denna separations-ide, att Gud är långt härifrån. För judarna fanns Gud i tabernaklet eller i templet, för samariterna på berget Gerassim, för muslimer finns han i Mecka och hinduerna söker efter gud i Varanasi vid floden Ganges. Gud är någon annanstans, men inte här, inte med oss och definitivt inte i oss. Kontrasten med evangelium är solklar; Kristus i oss, vårt härlighets hopp (Kol. 1:27). Den gud som är långt borta är skrämmande, fördömande och omöjlig att behaga. Det var därför Frälsaren kom (Joh 1:18). Jesus är Gud ifrån Gud, som visar oss vem Gud verkligen är; kärleksfull, nådig, närvarande och sökande efter det förlorade tills Han finner det.

RELIGION FOKUSERAR PÅ YTTRE SYMBOLER, MEDAN EVANGELIUM VISAR DEN INRE VERKLIGHETEN. När kraften i det inre livet förminskas växer de yttre symbo-lerna i betydelse. Jesus eller apostlarna klädde sig inte med speciella hattar, skrudar, stavar eller prästkragar. När uppenbarelseljuset slocknar blir liturgi och yttre ordningar det viktiga. Några menar att de genom ikoner ser in i mysteriet om Gud, men det är ju i motsats till evangelium. Paulus är klar, mysteriet har uppenba-rats i och med Kristus och är inte ett mysterium längre. (Kol 1:25-27)

Jag har inga problem med yttre symboler i sig. På ETALs ”Vänskaps-middagar”, där jag presenterar evangelium för präster, immaner, mullor och gurus, ser jag alla möjliga utstyrslar. Genom färgen eller storleken på hatten och rocken kan man ofta bedöma vilken ranking var och en har inom sin religion. För evangeli-troende känns detta helt irrelevant.  Detta är ju endast religiös tradition och ingenting av intresse för oss som tror på evangelium.

Nyligen läste jag en artikel i en svensk kristen dagstidning om ett ekumeniskt möte mellan den syrisk-ortodoxa traditionen och svensk pingsttradition. Enligt bilden i tidningen kom den ortodoxe biskopen klädd i enlighet med sin tradition, medan pingstpastorn såg ut som en luthersk präst. Tydligen var den ortodoxa biskopen trygg i sin tradition, medan den svenske pingstpastorn inte verkade ha koll på sitt eget pingstarv; att vi alla är kungar och präster i Kristus, och vi behöver inga utstyrslar eller prästkragar. Enligt artikeln verkade det som om pingstvännerna fick smaka på ortodox tradition, men de ortodoxa fick tyvärr inte smaka på pingst.

Har du märkt i ”enhets”- sammanhang att det alltid är evangeli-troende som ska ändra på sig? Vi ska lyssna på ortodoxa och katolska liturgier, men vi får inte predika om att bli ”född pa nytt” och öppet inbjuda till frälsning, eller bedja för sjuka och ta fram vittnesbörd om frälsning och helande.  Det är alltså ingen ömsesidig öppenhet. Det är vi som ska på studie-besök till Vatikanen, för att lära känna våra ”rötter”. Intressant tanke, eller hur? Vi är alltså de rotlösa. Det är inte så länge sedan vi upplevde att katoliker i tusental kom på evangeliska möten, blev frälsta och ande-döpta och upptäckte sina rötter i Jesus istället för Maria.  Vad har hänt? Hur blev vi evangeli-troende så rotlösa och ifrågasättande av oss själva? Vi måste återuppptäcka evangelium.

RELIGION HAR ETT JORDISKT HUVUD, MEN TROENDE ÄR DIREKT-KOPPLADE TILL FÖRSAMLINGENS HUVUD, JESUS KRISTUS. I enhetens namn hävdar vissa att kristenheten måste samlas under en ledare, en gemensam röst. Vem skulle denna enande gestalt kunna vara om inte påven? Det finns en klar agenda för detta i Skandinavien idag. För ett rotlöst folk, som inte känner sin egen väckelse-historia, kan idén verka lockande. Varför inte komma in under påven? Några tankar angående detta:

Hela påve-tanken strider mot Nya Testamentet. Den romersk-katolska läran hävdas att påven är ofelbar i tros- och moralfrågor, om än inte fullkomlig i liv och vandel.  Tanken är att Jesus gav oss den katolska kyrkan och Simon Petrus som dess första påve. Kyrkan och följande påvar gav oss Bibeln. Följaktligen bör vanligt folk inte läsa Bibeln utan överinseende från lärare som är godkända av Vatikanen. Alla måste på detta sätt komma in under kyrkans jordiska huvud.

Att påven skulle vara ofelbar i lärofrågor är mycket intressant med tanke på att Simon Petrus själv blev strängt tillrättavisad av Jesus direkt efter sin ”påve-invigning” då Jesus sade: ”Gå bort ifrån mig satan” (Matt 16:23). Petrus blev igen tillrättavisad av Paulus för att han inte ”höll sig till evangeliets sanning”. Så ”ofelbar” var alltså den ”förste påven”.

Kolossebrevet gör det väldigt klart, att vi alla är i direktkontakt med Honom som är huvudet, Jesus själv. Låt ingen nedvärdera din personliga Jesus-relation, genom att forcera in dig i ett religiöst system, utan håll dig till Honom.

RELIGION SÖKER INDIVIDUELLA LÖSNINGAR, medan evangelium proklamerar att alla problem är lösta genom en enda individ, Jesus Kristus. Om någon lider av förkastelse söker man efter en speciell smörjelse att ta itu med förkastelse. Om bitterhet är problemet letar vi efter en specialist inom det området. Gäller det helande, söker vi någon med helandesmörjelse. Evangelium inkluderar alla problem i den synd som blev bestraffad i Jesu kropp på korset. Gud tog itu med mänsklighetens problem genom att vi blev förenade med Jesus i Hans död. Vi läser, ”Ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud” (Kol. 3:3). Här finns en befriande sanning. Tro att du dog med Kristus och att du nu är gömd i Honom. Detta ger en enorm grundval och styrka i ditt böneliv och i din tjänst för andra.

RELIGION HOTAR, MEN EVANGELIUM VÄLKOMNAR. När Mose kom ifrån Sinai berg med lagens härlighet på sitt ansikte flydde folket. När Jesus, däremot, kom från förklaringsberget med det nya förbundets härlighet skinande i sitt ansikte sprang folket emot Honom. Det är varken lagisk-het eller mänsklig visdom, som kommer att dra  folk tillbaka till kyrkan, men när Jesus får synas lockar Han.

RELIGION BEDRAR, MEDAN EVANGELIUM I SANNING ÄR GUDS KRAFT TILL FRÄLSNING. Paulus varnar de troende i Kolosse från att låta sig luras av någon som ”ger sig hän åt ödmjukhet och går upp i syner av änglars tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne”. Han går vidare med att säga att religion innebär regler och människobud, ”Det ska du inte röra, det ska du inte smaka, det ska du inte ta på” osv. De här sakerna ”uppfattas visserligen som ’vishet’ med sin självvalda gudstjänst, sin ’ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde, utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet” (Kol 2:18-23). Kraften ligger inte i våra ansträngningar, men i vad Jesus gjort för oss.

Evangelium är Skandinaviens hopp!

 

* Religion kommer från latinets ”relegere” vilket betyder ”binda upp” eller ”återkoppla”. Ordet användes bland annat i en medicinsk kontext, till exempel för att ”binda upp” ett brutet ben.

py isolated look up

Ingen skam

1 Mos 3:9-10 "Då kallade HERREN Gud på Adam och sade till honom: Var är du? Han svarade: Jag hörde ljudet av Dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.”

Skam orsakar tillbakadragande och isolering. Det fick Adam att gömma sig för Gud. Adam hade gjort uppror, valt att misstro den Gud som älskade honom och hans oskuld var förlorad, men Gud hade inte ändrat sin kärlek till Adam, inte ett dugg, Han var fortfarande den kärleksfulle Fadern som önskade gemenskap med sin skapelse.

 

Väckelse är ett känsloladdat ord. Från det jag var mycket liten minns jag hur min mamma berättade om 50-tals -väckelsen i Sverige, folk gick på möten kväll efter kväll, de bekände sina synder öppet och det var liv och rörelse i församlingarna. Den första "väckelse" jag själv har något minne av, även om jag var lite för ung för att delta, var "Jesus-väckelsen" och sedan den karismatiska väckelsen. Bara de senaste tjugo åren har vi upplevt många så kallade "väckelser"; skrattväckelse, profetväckelse, böneväckelse och trosväckelse, för att bara nämna några.

Många bud om väckelse

Eftersom nästan alla upplever nuläget som en väckelselös tid, finns det gott om förslag på vad sorts väckelse vi behöver. Nästan vilken predikant du frågar om den andliga situationen kommer med förslag; helgelseväckelse, bibelläsandeväckelse, tårväckelse, osv. Ordet väckelse har något av ett härlighetsskimmer över sig; tänk om vi kunde få uppleva det igen. Väckelsen 1950-51 satte spår i min mamma och även i mig eftersom jag påverkades av mina föräldrars berättelse om en tid, som var annorlunda än den jag växte upp i.

Väckelse är för de flesta troende en situation, där en stor grupp av människor blir andligen väckta. Väckta över vad då? Vad behöver medelsvensson bli väckt över? Och vi kristna, vad behöver vi vakna upp inför?


Religion handlar mycket om vem som är "inne" och vem som är "ute", vem som "tillhör" och vem som inte gör det. Vi har "katoliker" och "protestanter", "frälsta" och "ofrälsta". En del talar om människor som har tagit emot eller förkastat Jesus, detta får mig att undra; vilken Jesus har "tagits emot" och vilken har "förkastats"?

Det finns en hel del Jesusar, man har berättat om honom på så många sätt. Hur ser den verklige Jesus ut? Kan vi veta? 

När jag var i Finland nyligen fick jag höra historien om ett katolskt helgon, helige Henrik, en biskop i Finland, som påstås ha mördats med en yxa på 11-hundratalet. Det är länge sedan och jag antar att läsaren undrar "vad har detta att göra med idag?"; häng kvar; vi kommer dit alldeles strax.

Även om han inte helgonförklarats officiellt, vördas Henrik som helgon i många stift och har kallats helgon av katolska författare sedan 13-hundratalet. Henriks lista över underverk innehåller ett påstående om att hans finger hittades intakt flera månader efter hans död, mördaren [mer om honom om ett ögonblick] förlorade skalpen när han tog på sig biskopens hatt på skämt, medan en präst som hånade biskopen fick svår värk i magen.

Jag tror att vi förstår tanken; bråka inte med biskopen, död eller levande.

Det påstås att den engelskfödde Henrik var biskop i Uppsala, när han och den svenske kungen Erik, ett annat helgon, gav sig iväg för att kristna det "blinda och onda hedniska Finlands-folket". Efter att de hade erövrat Finland, döpt folket och byggt kyrkor, stannade Henrik kvar och fortsatte sin mission att fördriva hedendomen.

Olika kyrkor har kämpat för Henriks reliker och det finns motstridiga påståenden, allt ifrån att hans kvarlevor förlorades i havet på en resa från Finland till S: t Petersburg, på 16-hundratalet, till att relikerna finns kvar idag i en finsk katedral.


Det är Lalli, Henriks yx-svingande mördare, som fascinerar mig. Historien berättar att biskopen sin vana trogen, kom till Lallis hus mitt i vintern och tog mat åt sig själv och hö till sin häst, utan tillåtelse eller kompensation. När den hetlevrade Lalli fick höra av sin fru vad som hade hänt, blev han rasande, tog på sina skidor och förföljde tjuven tills han hade jagat ner honom på isen i en närbelägen sjö och dödat honom på fläcken. Lalli blev fredlös och ”förkastade Henriks Jesus”.

Det är svårt att skilja fakta från saga i 12-hundratalets berättelser. Men ett faktum är oomtvistat; prästerskapet och adeln var vid den tiden fria att gå till gårdar och ta vad de ville utan att betala, en praxis som förbjöds ungefär femtio år senare. Kanske hade hedningen Lalli anledning att vara upprörd.

Om nu legenden är sann, menar jag naturligtvis inte att biskopens stöld rättfärdigade mordet, men det fick mig att tänka på frågan om att "förkasta" Jesus. Vilken Jesus var det Lalli förkastade?

När kristna idag talar om människor som förkastar Jesus, borde vi fråga, vilken Jesus är det de avvisar; tagaren, eller givaren?

Det finns gott om människor som har växt upp i kyrkan, varit överlåtna kristna, men som senare förkastat kyrkan och den Jesus som den representerade. Andra har vid något tillfälle "tagit emot Jesus", kanske bett en frälsningsbön, men sedan gått bort ifrån det kristna livet, eftersom de inte längre tror på den Gud de hör talas om i kyrkan. Åter andra har utsatts för direkt hyckleri, övergrepp och misshandel i Kristi namn. När de gick sin väg, förkastade de Jesus?

Om svaret är ja, vilken Jesus?

Kan det vara så att en del har förkastat en "Jesus", som Jesus Kristus själv skulle ha förkastat?

Oavsett om vi talar om Lalli eller oförståndige Henrik, eller en kompis på andra sidan gatan, kräver frågan ett svar; vem är den verklige Jesus?

Om frågan gör dig nyfiken vill jag föreslå en möjlig utgångspunkt. Skaffa en Bibel och läs Jesu predikan till den religiösa eliten, som återges i Lukasevangeliet kapitel 15. Du kanske blir förvånad över vad du upptäcker.

Av Peter Ljunggren

JPAGE_CURRENT_OF_TOTAL
Kontakta oss: 0382-12261         info@etal.se