Med den dramatiska kampanjen i Indien som bakgrund, skriver Peter Ljunggren om hur fruktan och rädsla hälsar på hos oss alla, och om hur herdepojken David är en bild på Jesus Kristus i oss.
Det är strax efter klockan 7 på morgonen. Jag landade klockan 1 i natt, och nu är jag i taxin från hotellet till flygplatsen i New Delhi. Jag ska vidare med inrikesflyg till Nagpur. När jag som hastigast tittar på min telefon märker jag flera meddelanden. Tidningarna i Nagpur skriver att starka politiska grupper kräver att vår kampanj ska ställas in. Polisen har krävt att jag inte ska nämna Jesu namn, varken i predikan eller i förbön. Jag får nämna Gud generellt, men inget om Jesus. Kommittén av lokala pastorer hade planerat att möta mig på flygplatsen när jag landar i Nagpur, men nu kommer de inte för de är på polischefens kontor för att få ytterligare direktiv. Miltianta anti-kristna grupper har enligt tidningarna lovat att attackera ETALs planerade kampanj.
En flod av negativa tankar väller över mig och plötsligt känner jag honom där. Goliat sitter bredvid mig. Fruktan vill gripa mitt hjärta; ”Blir jag arresterad”, ”Ska vi lägga ner satsningen?” En röst vräker ur sig destruktiva tankar. Du har förslösat pengarna som troende har gett till den här kampanjen. Du kommer säkert att utvisas ur Indien och får aldrig mer komma tillbaka igen. Du har förstört det för de lokala kristna i Nagpur som satsat så hårt, tänk vad besvikna de blir. Understödjare kommer att sluta ge till ETAL, när de ser att det du satsar på inte lyckas.
Goliat ser stor och stark ut. Bibeln säger att han var tre meter lång och hans rustning och hjälm vägde 60 kilo. Hans spjut var tjockt som en vävbom med en spets av järn som vägde sju kilo och han ropade oförtröttligt, ”utse någon att slåss emot mig”. En imponerande motståndare. Negativa omständigheter och omöjligheter ser alltid imponerande ut. När kung Saul och Israel hörde Goliat ”blev de utom sig av skräck” (1 Sam 17: 11).
Goliat har besökt Guds folk i alla tider. Han svävar där i bakgrunden med sina frågor och idéer. Jag tänker på Taina och på teammedlemmar, som redan är i Nagpur och undrar; ”Är visionen verkligen från Gud?”, ”Var det fel av mig att satsa så stort?
Jag känner Goliats illa-luktande negativa andedräkt. Goliat finns alltid med när omständigheterna är svåra. Han kommer med tankar och idéer som motsäger uppenbarelsen i Kristus.
Kanske har Goliat hälsat på hemma hos dig också. Medan Bibeln säger ”allt förmår jag i Honom som ger mig kraft”, säger Goliat, ”du förmår inte”. När vi hör att vi är skapade för goda gärningar i Kristus Jesus, säger Goliat; ”det du gör är meningslöst, det fungerar inte”.
Goliat är fruktan, oron, ängslan och tvivlet. Hur går det med framtiden, har jag missat Guds plan? Tänk om jag satsar och det inte går väl.
Jag minns som nyfrälst trettonåring, hur fruktan kom. Är jag verkligen frälst? Sedan dess har Goliat varit där hundratals gånger. Och varje gång uppstår en kamp. Ska jag vila i Jesus Kristus, eller ska mitt sinne låta sig luras in i ängslan.
När Goliat talade står det att Israels folk var fyllda av fruktan och efter upprepade hotelser läser vi, när Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom (1 Sam 17:24).
Johannes hade ett viktigt budskap angående rädsla och fruktan, ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken” (1 Joh 4:18).
I baksätet på taxin börjar jag tänka på Guds kärlek, på förbundet jag har i Kristus, och att Goliat är besegrad. Gud har inte gett mig Goliats ande till att frukta.
Fruktans strategi är att vinna utan strid. Goliat ville egentligen aldrig slåss mot David. Det var David som sprang mot striden, inte Goliat. Nej, Goliat ville vinna utan strid. Han vinner genom skenmanövrar, bedrägeri och lurendrejeri i vårt sinne.
Israel darrade. Fruktan paralyserar den gudagivna potentialen som finns i varje människa. Jesus berättade om honom som hade grävt ned sin talent i jorden, och förklarade med att säga, ”Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt” (Matt 25:25).
Fruktan leder till nederlag. Job skrev att ”det jag fruktade för har hänt mig” (Job 3:25). Sinnets tankar och bilder blir självuppfyllande profetior.
Goliat trivs bra mitt i religionen med dess ritualer och ceremonier. Medan Goliat hånade och utmanade Guds folk, ställde sig Israels armé upp i raka led och man ropade och gick igenom de sedvanliga armédrillerna varje morgon (1 Sam 17:20-21). Vi kan gå igenom vara möten, sånger, böner och predikan och ändå står Goliat där med sitt paralyserande inflytande.
Jag tror att det finns en Goliat som hånar kristenheten i Skandinavien. På möten kan vi ropa halleluja, proklamera och tala med stora ord om enhet, väckelse och kristna värden, men när det väl kommer till kritan är det ofta så att Goliat står där som en jätte över hela situationen. Hur ska det gå? Ska vår församling kunna fortsätta? Hur blir det med kristendomen i vårt land? Har vi satsat förgäves?
Goliat representerar alltid mer än sig själv, han representerar helvetet, med alla dess lögner och bedrägerier.
Goliat fick stöd, först från Davids äldre bror Eliab, som var avundsjuk, ilsk och ifrågasättande över Davids motiv. Det finns än idag många ifrågasättande Eliab. De undrar, ”Varför håller du på Peter?”, ”Är det inte dags att varva ner?”. Kanske Eliab kände sig förbisedd, att han skulle fått tillfället att få visa vad han kunde, inte David.
Om någon skulle ha tagit upp kampen emot Goliat, var det ju kung Saul själv, men han darrade också. När sedan David erbjöd sig att gå i strid mot Goliat, sa Saul, ”du kan inte” (1Sam 17:23).
Har du hört de orden någon gång? Det går inte. Du kan inte. Du är inte bra nog. Du är inte rätt person. Det är inte rätt tid. Vi är avvaktande. Senare i berättelsen läser vi att Saul låtsades som om han inte ens visste vem David var, trots att David hade spelat på harpan inför honom under en lång tid, och att de haft ett samtal ansikte mot ansikte. Goliat och hans kompanjoner vill alltid förlöjliga och se ner på dem som tror på förbundet – det nya förbundet i Kristus.
David är hjälten i berättelsen. Vad gjorde honom annorlunda än resten av folket? Han trodde på det förbund som Gud hade gett till Israels folk. Det var därför David kallade Goliat den ”oomskurne filistéen”. Omskärelsen var förbundets tecken, en kniv skar in i manskroppen tills blodet flöt. Detta är en bild på de slag och den tortyr som Jesus skulle gå igenom på korset, då Hans blod skulle flyta för ett nytt och bättre förbund. Det är så vi upplever seger i livets omständigheter; genom att tro på förbundet som Jesus köpt för oss på korset.
Nu har jag checkat in och sitter på flyget och snart ska vi landa i Nagpur. Jag vet inte vad som kommer att hända; blir det kampanj, eller inte. Ändå känner jag på insidan att Jesus är med. Det är ”inte längre jag som lever, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som harälskat mig och utgivit sig för mig” (Gal 2:20).
Jag vet att jag är älskad av Gud. Desto mer jag tänker på vad Kristus har gjort för mig och Indiens folk, desto starkare blir jag på insidan. Något händer, problemet syns mindre, utmaningarna verkar plötsligt små och Jesus känns allt större på insidan. Kärleken tar över och jag märker sju reaktioner som jag känner igen från berättelsen om David och Goliat.
1. Vila på insidan. Jag tänker på David som berättade att när lejonet och björnen kom hade Gud gett honom seger. Jag har ju upplevt motstånd förut och plötsligt ser jag i mitt sinne alla segrar som Gud har gett mig genom sin nåd och barmhärtighet. Minnet av vad Gud gjort för mig många gånger tidigare ger mig vila och lugn på insidan. Jesus är densamme.
2. Initiativkraft. David sprang mot Goliat. Nu känner jag att vi inte ska ligga lågt. Tillsammans med Johan Olehäll, och den lokala kommittéen ska vi ta initiativ. Ikväll blir det presskonferens och vi ska ta initiavet ifrån de anti-evangeliska krafter som dominerat i tidningar, TV och radio. Evangeliet är värdefullt och vi ska vara frimodiga.
3. Glädje över lönen. När David skulle i strid med Goliat tog han reda på vad lönen var. I det fallet gällde det att han och hans familj skulle bli skattefria, han skulle få gifta sig med Sauls dotter och bli herre över krigsfolket. Jag tänker på lönen, vilket i detta fall blir människor som tar emot och får uppleva Jesus Kristus. Det finns inget större än att se tiotusentals människor komma till Jesus. Det ska hända också i Nagpur.
4. Tron ser det osynliga. Israels armé såg problemet Goliat, medan David såg potentialen. Jag påminns i mitt sinne att många av de största segrar jag upplevt för Guds rike, kom just ur situationer där det verkade hopplöst. Omständigheterna verkar hopplösa, men Jesus är med.
5. Fri att vara sig själv. Saul ville att David skulle klä på sig konungens egen utrustning, men istället tog David fem släta stenar ur bäcken. David visste vem han var – herdepojken som hade vandrat med Gud. Vi är alla skapade till original. Jag vet vem jag är och jag vet vem Jesus Kristus är i mig. Upptäckten att jag ingenting är utan Jesus är å ena sidan mycket ödmjukande, men å andra sidan ger det mig en stor känsla av självvärde. Om Jesus bor i mig, då har jag verkligen något stort på insidan.
6. Det handlar om Guds ära. Goliat smädade inte först och främst David eller Israel, utan Gud själv. Det är ju för Jesus vi satsar, inte för ETAL, eller för min tjänst, eller för att jag är evangelist, pastor eller apostel. Nej, det är Guds sak, det är evangelium det gäller. De som aldrig hört om Jesus ska få höra.
7. Var frimodig. David är en bild på Davids son Jesus Kristus. Inte undra på att han gick frimodigt ut i striden. I Ordspråksboken läser vi att den rättfärdige är som ett ungt modigt lejon. Jag känner modet. Om striden stod mellan mänsklig logik och fruktan, skulle fruktan alltid vinna. Men striden är mellan kärleken och fruktan, och kärleken driver ut fruktan och ingenting kan skilja mig från Guds kärlek i Kristus Jesus.
Jesus besegrade Goliat för 2000 år sedan. Glöm inte det när han hälsar på hemma hos dig. Kärleken vann segern på korset och i uppståndelsen, och den kärleken bor nu i dig och övervinner fruktan.
Jesus i dig är större än varje Goliat.
Peter Ljunggren om Oprah Winfreys intervju med Lance Armstrong:
Lance Armstrongs medverkan i Oprahs Winfreys TV-show denna veckan ser ut att bli ännu en "berätta allt"-intervju med tittare som flockas framför skärmarna för att få höra en tårdrypande bekännelse..., eller kanske inte. Före Oprahs tid så var det Barbara Walters som var den okrönta drottningen av denna typ av program och otaliga kändisar använde sig av hennes forum för att bekänna sina synder. Vissa har också visat upp sin "smutstvätt" på Jay Leno's show, medan förre presidenten Richard Nixon bad om ursäkt via den brittiske programledaren David Frost. Idag dominerar "Oprahs kyrka" marknaden för kändisars bekännelser.
Oavsett vilken skandal som inträffat finns en möjlighet till en nystart i livet om du är en kändis som berättar allt för Oprah. Vad som gör dessa program så populära är att vi alla har misslyckanden, felsteg eller till och med skandaler i bagaget. Medan vi ser andra bekänna, finna nåd och få en ny start så speglar vi oss själva i detta.
När detta skrivs är det inte känt huruvida Lance Armstrong kommer att berätta allt, delar, eller nästan inget. Det enda vi vet med säkerhet är att tittarsiffrorna för Oprahs TV-kanal kommer att rusa i höjden.
När det gäller nåd och förlåtelse, borde inte kyrkan vara den rätta platsen för detta? Jesus var känd som syndarnas vän. Medan den religiösa eliten avskydde honom och till slut dödade honom, är bibeln klar över att vanligt folk gladeligen lyssnade till honom. Bibelöversättningen the Amplified Bible gör detta solklart: "Skatteindrivarna, de notoriska och mest onda syndarna kom alla nära Jesus för att lyssna till Honom. Fariséerna och de skriftlärda klagade och muttrade argt och sa: 'Denna man accepterar och välkomnar de värsta syndarna'."
Med denna åhörarskara – de värsta och mest onda syndarna – måste det ha funnits många i behov av att få en nystart i livet. Det verkar som att samma typ av människor som brukade springa till Jesus för 2000 år sedan idag figurerar i Oprahs TV-show.
Varför?
Om och om igen gick Jesus till rätta med självrättfärdighet bland religiösa människor, medan hans armar var vidöppna mot syndare, prostituerade, skatteindrivare och tjuven som korsfästes vid sidan av honom.
Förra året sa Oprah att "jag har en dröm att O.J. Simpson ska bekänna inför mig och jag kommer se till att det sker". Om denna bekännelse kommer till stånd så är orsaken att O.J. Simpson känner att han behöver få en börda bortlyft från sina axlar.
Behovet av att lätta på sina bördor har att göra med två kraftiga mänskliga känslor – skuld och skam. Dessa båda känslotillstånd var vad den första människan, Adam, fick uppleva. När han genom sitt eget val distanserade sig ifrån Gud, som älskade honom villkorslöst, tog skuld och skam över. Gud vände aldrig ryggen åt Adam; Hans händer var alltjämt utsträckta. Men Adam, överväldigad av sin egen skam, försökte uppfinna nya sätt att ta itu med sitt skuldtyngda samvete. Sedan dess har detta varit människans självpåtagna plikt. Första Moseboken berättar att Adam och Eva försökte ta itu med sin skam till följd av att de var nakna genom att täcka sig med fikonlöv. Religion, goda gärningar, eller till och med ett erkännande från Oprah, kan ge den ångerfulle syndaren ett fikonlöv med en tillfällig lättnad av den börda man bär på.
Kyrkan skulle vara den plats där vem som helst kunde finna nåd ifrån Gud och hopp för morgondagen. Grundaren av kyrkan är ju densamme som sitter på NÅDENS tron dit vi frimodigt kan komma för att motta nåd och hjälp i rätt tid. Från Alex Rodriguez och Bill Clinton till Hugh Grant och Tiger Woods; alla behöver vi nåd och förlåtelse.
Du kan få det genom att gå raka vägen till Gud genom Jesus. Även om alla andras armar är stängda för dig så förblir Guds armar vidöppna.
Rekommenderas:
Twitter - Följ Peter Ljunggren på twitter
Varför Skandinavien är redo för Jesus: ALLT ANNAT HAR MISSLYCKATS.
Skriven av Peter LjunggrenKristna har länge längtat efter "väckelse". Det har varit många om budet, när det gäller hur denna väckelse ska komma, och inget tycks ha fungerat. Är det dags för en andlig revolution där Skandinavien upptäcker Jesus?
"Revolution" är ett starkt ord. Vi är mer vana vid "väckelse" och "förnyelse", ord som också är viktiga, men angående vad jag talar om här är uttrycket "andlig revolution" mer passande. En revolution är radikal. Den vänder upp och ner på saker och ting. Medan förnyelser eller väckelser kan ske ofta, kanske till och med dagligen, är en revolution endast nödvändig en gång på flera generationer. Den händer när skutan har drivit så långt bort från den angivna rutten att endast en dramatisk kursändring kan förändra situationen.
Om vi startar med oss troende behöver vi återupptäcka Jesus. När vi får Jesus i fokus kan vår nation faktiskt vara mer villig att "komma med" än vad vi tror. Jesus är alla nationers längtan. Han är tidlös.
Ju mer det blir uppenbart att metoder har misslyckats, desto snabbare blir vi villiga att erkänna att Jesus själv är svaret på det vi längtar efter.
Dagens situation påminner om hur det var för 2000 år sedan. Fariséerna, med alla sina regler och principer, hade försökt uppnå rättfärdighet, men misslyckats - religiöst, andligt och moraliskt. Då gjorde Gud vad ingen mänsklig ansträngning kunde åstadkomma; Han sände Jesus. Idag sker något liknande; Gud sänder en ny uppenbarelse av Jesus i våra hjärtan.
Vi får inte god moral genom att predika god moral – endast Jesus åstadkommer detta.
Kanske vi istället för de tio budorden borde lyfta fram evangelium. Det vore värt att strida för. Tänk om skolor och offentliga byggnader skulle visa upp, "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom Honom" (Joh. 3:16-17).
Moralism påverkar samhället från utsidan, medan Jesus förändrar från insidan.
"En ny kostym för var man" var en slogan som användes av Europas kommunister för hundra år sedan. Troende svarade med, "En ny person i varje kostym". Det är fortfarande sant.
Fariséerna, som försökte blidka Gud genom regler för vad man fick och inte fick göra, var samhällets moralpolis för 2000 år sedan. Jesus berättade om två män som gick till templet för att be. Farisén sa: "Jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar eller äktenskapsbrytare" Han fortsatte, "Jag fastar två gånger i veckan, och ger tionde av allt jag tjänar". En sådan person verkar vara ett praktexempel på en god andlig ledare. Men ändå säger Jesus att han inte gick hem rättfärdig. I motsats till detta ser vi en skatteindrivare, en professionell bedragare, så lågt ner man någonsin kunde komma på den religiösa skalan. Han bad: "Gud, var mig nådig", och han gick hem rättfärdig (Luk. 18:9-14).
Samma tanke hittar vi i liknelsen om fadern och de två sönerna. Den äldre brodern, med sina anspråk på att leva upp till en hög moral, missade banketten, medan den yngre fick njuta av den slaktade kalven. Den som kom till Gud med attityden, "titta på mig, jag har varit trogen och hållit buden" förblev oförändrad, medan han som kastade sig på Guds nåd blev förvandlad. Vill vi ha en högre moralisk standard? Självklart! Hur får vi det? Kom tillbaka till nåden i Jesus Kristus.
Ofta åberopas exempel från historien där påstådda bönerörelser förändrade nationer. Studerar man detta närmare ser man att dessa bönerörelser i själva verket var rörelser där evangeliet predikades. Bön är nödvändigt för att vi ska förmedla evangeliet på ett effektivt sätt, men bön i sig självt förändrar aldrig en nation. Varje exempel där en stad eller nation skakades i Apostlagärningarna var ett resultat av att Jesus hade presenterats för folket.
Min mentor, T.L. Osborn, sade att vi aldrig ska be Gud göra något Han redan har gjort, vi ska inte heller be Gud göra något som Han (genom sin Ande) gett oss kraft att göra.
Tråkigt nog kan bönemöten reduceras till att vi talar om för Gud vad Han ska göra, i stark kontrast till Paulus, som bad att troendes ögon skulle öppnas att se de rikedomar vi har i Kristus (Ef. 1:17-20). Bön handlar inte om att få Gud att agera – den hjälper oss att agera. Bön får oss att se vad vi äger i Kristus. I bön visualiserar jag världen som Gud ser den. Jag synkroniserar mina tankar med Guds, och kommer sedan styrkt ut ur min bönekammare.
Himlen öppnades för 2000 år sedan då Jesus passerade genom himlarna och öppnade en ny och levande väg (Heb. 10:17).
Den kände väckelseförkunnaren George Whitfield fastade så mycket att han blev kroniskt sjuk till sin dödsdag. Är detta priset vi måste betala för att Guds ska frälsa människor? Är detta verkligen kravet från Honom som sade att Hans ok är milt och börda lätt? Vi hör ofta att om vi bara hade bett och fastat mer hade Gud kunnat verka. Är det sant? Står hoppet till vår förmåga att fasta eller till vad Jesus Kristus har gjort för världen?
Förvisso, fasta är bibliskt. Vi stillar ner vår själ genom att koppla bort begär efter mat och fokusera på Kristus. Fasta kan samtidigt vara förödande när förväntningen är att det kommer att producera "väckelse", en "starkare smörjelse" eller "genombrott". När sedan situationen inte förändras nämnvärt, bortsett från några tappade kilon, är det lätt att besvikelse kommer. Oavsett om vi fastar eller inte, gör vi väl i att fokusera på Honom som fastade 40 dagar och 40 nätter.
"I Honom", "på grund av Honom" och "genom Honom" har vi allt.
Fasta är aldrig ett verktyg för att förhandla med Gud, eller vår betalning för Guds mirakelkraft. Jesus har redan betalat priset.
Så länge vi ligger i krig är utgången på kriget inte avgjord. Därfor krigar vi inte - vi står istället fasta i den seger som Jesus redan vunnit. Brottningskampen är emot djävulens listiga angrepp (Ef. 6:11); hans lögner, förutfattade meningar och bedrägerier. Som bevis på att Han vann kriget en gång för alla, sa Jesus:
"Jag har fått all makt i himlen och på jorden" (Matt. 28:18).
Upprop till andlig krigföring handlar ofta om att "avslöja satans strategier". Detta går tvärs emot Skriften, som gör klart att Jesus "avväpnade" djävulen. Allt djävulen kan är att vifta med sin fejkpistol för att bedra de okunniga. Det är en hake bara. Pistolen har inga kulor.
Satan är avväpnad och gjord maktlös av Jesus.
Under en kristen konferens bad predikanten flera tusen människor att symboliskt ta ett steg framåt för att "invadera djävulens territorium". Ett problem bara; djävulen har inget territorium. Han är besegrad. Jorden och alla människor på den tillhör Herren (Psalm 24:1). Jesus har redan köpslagit för hela världen genom sin död och uppståndelse. Samma åhörarskara ombads också att bekämpa djävulen genom att symboliskt svinga ett plastsvärd i luften. Vilken nonsens!
Ett tag tillbaka blev jag inbjuden att tala på en konferens. På vägen från flygplatsen till hotellet sa pastorn: "Peter, jag är så glad att du är i vår stad. Vi har inte haft väckelse på 500 år, men jag vet att Gud har sänt dig hit för att besegra djävulen". Så smickrande! Jag skulle alltså åstadkomma vad alla andra förkunnare misslyckats med. Till slut (trött efter en lång flygresa) svarade jag att jag inte hade några planer på att besegra djävulen eller underkuva furstar och väldigheter. Pastorn körde nästan av vägen i förvåning, så jag skyndade mig att tilläga, "Jag sysslar inte med krig mot djävulen. Istället har jag en informationstjänst. Jag lyfter fram Honom som redan brutit djävulens makt. Du kan kalla mig en informationsminister".
Sann andlig krigföring handlar om att ivrigt sträva efter att vila i Jesu fullbordade verk.
Bättre ledarskap, bättre marknadsföring och en mer relevant kyrkokultur är viktiga, men de kommer heller inte att förändra vår nation. Missförstå mig inte. Jag sätter värde på mänsklig visdom, men blanda aldrig ihop det med evangeliet. Paulus är klar att mänsklig visdom berövar korset dess kraft.
Är Skandinavien redo för Jesus? Jag tror det. Det är dags för en Jesusrörelse. När vi väl börjar gräva i denna gränslösa guldgruva om vad Jesus Kristus har gjort för oss och världen, kommer vi att fråga oss hur vi någonsin kunnat förbise en sådan skatt. Aposteln Paulus predikade endast "Jesus Kristus och Honom som korsfäst". Detta brukade besvära mig. Skulle inte åhörarna tröttna på ett sådant ensidigt budskap? Skulle inte predikanten få slut på material att predika om? Hur mycket finns det att säga om Jesus Kristus, korset och uppståndelsen? Jag är tacksam att Gud knackade på mitt hjärtas dörr, och gav mig nåd till att se mer av längden, bredden, höjden och djupet av Kristi kärlek.
Är vårt land redo för Jesus?
Jag är hoppful. Ibland kan misslyckanden leda till att vi utforskar alternativa lösningar. Efter att ha försökt med allt för att få väckelse, vad sägs om Jesus själv?
Rekommenderas:
Twitter - Följ Peter Ljunggren på twitter
Peter Ljunggrens engelska blogg
När vi vet att vi är älskade av Gud älskar vi andra. I Galaterbrevet 5:22 räknar Paulus upp de kvaliteter som utgör "andens frukt" – inte andens frukter, som vi ofta hör, utan frukt. Den första av dessa kvaliteter är kärlek. Med vilken kärlek älskar vi då andra? Med en naturlig mänsklig kärlek som har blivit "helgad". Nej! Det är Guds kärlek som blivit utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande (Rom. 5:5). Hans kärlek gör det möjligt för oss att älska även våra fiender.
När Stefanus stenades ropade han: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd". Han sade inte detta för att imponera på de som tittade på. Inte heller var detta ett uttryck för ett heroiskt hjältemod som visade på den mänskliga viljans triumf. Det var Guds kärlek i Stefanus hjärta som gjorde att han kunde välsigna sina mördare. Jesus uttalade liknande ord på korset: "Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör" (Luk. 23:34). Både Jesus och Stefanus sade i princip samma sak. Varför? Var det en tillfällighet? Försökte Stefanus imitera Jesus? Bar han ett "What would Jesus do-armband" runt handleden? Skulle han härma Jesus? Nej! Båda talade samma språk för att de hade samma kärlek.
Mänsklig kärlek, oavsett hur underbar den är, kan alltid förbättras. Men inte Guds kärlek. Den är perfekt och förmår oss att visa kärlek i situationer där vi aldrig hade kunnat producera mänsklig kärlek. Hur tar vi emot Guds kärlek? Jo, Gud har gett oss sin kärlek och vi får del av den genom den Helige Ande.
Tron är en biprodukt
Vissa har tro på sin egen tro, men det flyttar inga berg. Tro är inte ett sinnestillstånd bestående av en mix av olika ingredienser som förtröstan, tillförsikt och frimodighet plus några andra saker. Tro verkar genom kärlek. När vi vilar i hur mycket vår himmelske Fader älskar oss, att inget kan separera oss från Hans kärlek, blir tro lika naturligt som att andas.
Ibland förväxlar vi tro med viljestyrka. Jag har haft förmånen att se tusentals människor helade, men jag har också fått se tusentals som var tvungna att släpa hem sina sjuka, smärtfyllda kroppar utan att ha blivit helade. Jag påstår mig inte ha alla svar, men en sak har jag upptäckt: Det verkar som att de som tror sig ha mycket tro eller kämpar för att ha tro är minst benägna att bli helade.
Viljestyrka förändrar ingenting. Jag har sett människor som inte kunde ta ett enda steg bli helade, resa sig och aldrig gå tillbaka till sin rullstol. Jag har också sett många som genom sin viljestyrka kunnat ta sig upp från rullstolen. Ofta var det människor runt omkring dem som drog upp dem och släpade dem över golvet bara för att tvingas sätta tillbaka dem i rullstolen igen. I de fallen tror man alltså på helande, men det hjälper inte. Tro på helande är en sak, men att ha Jesu egen tro som flyttar berg är något helt annat. Den tro som flyttar berg kommer från ett fridfullt mottagande av Guds kärlek.
Ibland tittar vi i fel riktning. Jesus sade åt sina lärjungar att gå till den andra sidan av Gennesarets sjö. Att titta åt den andra sidan skulle inte ha fört dem närmare. Istället måste de hitta en båt som kunde ta dem över till den andra sidan. Många tittar längtansfullt efter helande, mirakler, välsignelser, genombrott etc., men vad vi verkligen behöver är en båt som tar oss igenom livets stormiga vatten till det som Jesus har för oss. Båten är Guds kärlek och när du befinner dig i den båten kommer du att upptäcka att Jesus själv är där. Kärleken är alltid direkt kopplad till Jesu försoning (1 Joh. 4:10). Här är det enkla svaret till det dilemma många upplever: Tro är en konsekvens av Guds kärlek. När du vet om hur mycket Gud älskar dig börjar din tro fungera. Plötsligt, i upptäckandet av Guds kärlek, blir trons gåva aktiverad.
Religion lurar oss
Jesus var passionerad över att folk skulle få veta att Gud är kärlek. Konstigt nog var religion det stora hindret. Inte mycket har förändrats på 2000 år. De som opponerade sig mot Jesus var de som trodde att de själva kände Gud och hade mandat att beskriva Gud. I Bibeln, särkilt i de fyra evangelierna, är Jesu missionsuppdrag tydligt: att göra Gud känd mitt i ett sammanhang av religiös missinformation.
Detta är problemet: missinformation!
Nyligen hörde jag en predikant uttrycka sig så här: "Jag kommer nu att säga något som inte är politiskt korrekt", inledde han och tog en konstpaus för att förstärka effekten. Han fortsatte: "Gud är lika mycket en vredens Gud som kärlekens Gud. Det står lika mycket, om inte mer, om Guds vrede i bibeln jämfört med hur mycket Guds kärlek nämns." Några få i publiken klappade medan andra nickade instämmande. Predikanten fortsatte genom att citera "Syndare i händerna på en arg Gud", av många ansedd som den mest kända predikan som någonsin hållits i Nordamerika av Jonathan Edwards i slutet av 1700-talet. Tråkigt nog förmedlar denna predikan, bland annat, att Gud hatar människor, och att Hans medkänsla för syndare liknar hur de flesta av oss skulle känna oss om vi råkade trampa på en mask en regnig dag.
Detta är en missrepresentation av Gud.
Kärleken är Guds natur
Det är skillnad på Guds natur och egenskaper. Gud är ljus. Gud är liv. GUD ÄR KÄRLEK. Dessa tre representerar Guds natur. Men så har Han också många egenskaper: barmhärtighet, rättvisa, trofasthet, och ja, vrede är en av dem. Alla Guds egenskaper flödar från Hans natur. "Gud är rik på barmhärtighet på grund av sin stora kärlek (Ef. 2:4, eng. övers.). På samma sätt är Gud rättvis i sina domar, för rättvisa (Guds definition av den) är grundad i kärlek. Läs alla ställen i gamla testamentet där det står om Guds rättvisa domar och du kommer att upptäcka att vad som åsyftas är att ställa saker tillrätta, att återställa allt till hur det var menat att vara. Detta är en stark kontrast till mänsklig rättvisa, vilket för det mesta handlar om straff i situationer där saker och ting aldrig kommer att återställas eller "göras rätt".
Hur passar vrede in i bilden? Gud blir arg när Han ser hur synd förstör människor, hur vi skadar oss själva och andra, hur vi i slutändan känner oss skamsna och skyldiga, allt för att vi separerats från den kärlekskälla vi skapades till att leva av: Gud själv. Men Guds vrede, som endast varar ett ögonblick, är inte motiverad av själviskhet, utan är ett utflöde av Hans kärlek, som är evig. Döm själv, bör vi sätta fokus på det som varar ett ögonblick eller på Guds barmhärtighet och kärlek som varar för evigt?
Sorgligt nog, den predikant vi lyssnade på uttryckte vad de flesta kristna tror idag. Alla tror ju på Guds kärlek, men vi sätter Guds kärlek överst på listan över Guds många egenskaper. Men kärlek är så mycket mer än en egenskap hos Gud – kärlek är Guds natur.
Gud en avbild av oss?
Problemet är att vi gör Gud till vår egen avbild. Kanske är den högsta formen av kärlek vi upplevt den vi fick från våra föräldrar och så tror vi att Gud är likadan, fast "lite mer". Kanske har vi upplevt en kärleksfull relation med en make eller maka, men ändå vet vi att Guds kärlek är större än äktenskaplig kärlek. En förälder har kärlek för sitt barn och en make har kärlek för sin maka men Gud inte bara har kärlek – Han är kärlek. Allt Gud gör rotas i kärlek.
Johannes hjälper oss att förstå Guds kärlek genom att beskriva "Faderns sköte", den plats som existerade innan något annat fanns. Han skriver att ingen någonsin hade sett Fadern. Det är chockerande att ingen av profeterna eller patriarkerna hade förmedlat en helt korrekt bild av Gud. Endast den enfödde Sonen som varit i Faderns sköte, fortsätter Johannes, har beskrivit Honom (Joh. 1:18). Johannes beskriver sedan hur Fadern älskade Sonen och Sonen Fadern. Från denna kärleksrelation i Faderns sköte kom ordet: "Låt oss göra människor till vår egen avbild". Gud skapade en varelse – oss – med förmågan att älska och bli älskad precis som Gud är kärlek.
Rekommenderas: