Kristen RELIGION* eller EVANGELIUM - finns det någon skillnad?
Skriven av Peter Ljunggren”Kristendom” och ”evangelium” används ofta synonymt, men betyder orden egentligen samma sak? Jesus nämnde aldrig ord som ”kristen” eller ”kristendom”, men Han talade mycket om ”evangelium”. Idag är läget det motsatta. Vi talar mycket om kristna värden, kristna kyrkor, kristen lära etc. Men evangelium varken definieras eller talas det så mycket om. Vad betyder dessa ord för oss kristna och vad betyder de för samhället i stort?
Jag hävdar att evangelium står i motsatsförhållande till alla religioner. Kristendom borde därför uppfattas som helt annorlunda jämfört med andra religioner. Dock är det inte så. På grund av avsaknaden av evangelium i den kristendom som ofta presenteras ser många inte någon skillnad mellan kristendom, islam, hinduism och buddism; man menar att alla religioner är de samma. Med detta sagt, låt oss nu titta på vad det är som gör evangelium unikt.
RELIGION HAR SITT URSPRUNG I DET MÄNSKLIGA SINNET, MEDAN EVANGELIUM BÖRJAR MED GUD. Religion hand-lar om mänskliga försök att förklara hurdan Gud är och hur man kan få Guds favör. Den universella slutsatsen, som tyvärr har många kristna anhängare, är att Gud är missnöjd med mänskligheten på grund av synd. För att ’behaga Gud’ ska olika andliga övningar utföras. Häri ligger kärnan i all religion; kombinationen av en arg och missnöjd Gud och människans brottning med skuld, skam och mindervärdighet. Religiösa ledare, allt ifrån rabbiner och präster till gurus och självutnämnda profeter, spelar på skuldkänslor för att motivera till ’andliga’ prestationer.
Evangelium krossar religionens grundvalar. Berättelsen om hur Gud genom ”ett enda offer”, ”en gång för alla” tog bort mänsklighetens synd, gör om intet själva syftet för en religion. I och med att Jesus absorberade världens synd, då Han ”i sin kropp bar våra synder upp på korsets trä”, är syndproblemet avklarat, och då blir religions-konceptet om en missnöjd Gud och människans vältrande i skuld och skam irrelevant. Nu är fokus istället att presentera dessa ofattbart goda nyheter och att inbjuda till omvändelse ifrån döda (religiösa) gärningar (Hebr 6:1). Vem som vill har nu, fritt och för intet, tillträde till nådens tron. Vägen till Gud är öppen för ”alla som vill”. Detta utesluter all egen berömmelse. Ingen har rätt att se ner på någon eller att se sig gelium har ”jämnat spelplanen”.
Religion säger att vi blir accepterade av Gud om vi beter oss enligt en viss standard, ”gör si och gör så” så blir du välsignad, medan evangelium är att vi är accepterade av Gud på grund av vad Jesus har gjort.
RELIGION GÅR HAND I HAND MED ELITISM. Ledaren – en präst, pastor, påve eller guru – anses stå närmare Gud och mer kvalificerad att mottaga Guds välsignelser. Endast en utvald grupp tillhör ”prästerskapet” och religionsutövare är ofta tacksamma att någon annan går till Gud å deras vägnar. Att använda sig av en mellanhand, någon som står närmare Gud än jag själv, är en central tanke i all religion. Evangelium är raka motsatsen; alla känner vi Gud, från den minste till den störste. All elitism är utesluten för vi är alla präster inför Gud, även den mest enkla människa har direktkontakt med Gud genom Jesus.
RELIGION FOKUSERAR PÅ VAD VI INTE HAR, MEDAN EVANGELIUM BESKRIVER VILKA VI ÄR OCH VAD VI HAR I KRISTUS JESUS. Religion betonar att vi inte har ”kraften”, ”smörjelsen” eller ”väckelsen”. Gud ses som svår att få tag på; vi ska jaga efter Gud, för att få Hans välsignelse över våra liv. Paulus säger raka motsatsen när han inleder Kolosserbrevet, ”Till de heliga i Kolosse, de troende i Kristus”. Innan aposteln korrigerar något, deklarerar han att de är ”heliga”. Detta måste ha varit ljuv musik för kolossernas öron. Församlingen hade blivit infiltrerad av falska lärare som fokuserade på vad de saknade. Men nu kom Paulus med bekräftelse att de verkligen var ”heliga” och ”i Kristus”.
Vissa menar att uttrycket ”i Kristus” betecknar en mystisk teologisk position och att vi egentligen inte är i Kristus ”erfarenhetsmässigt”. Men Bibeln gör inte skillnad på ”positionellt” gentemot ”erfarenhetsmässigt”. Paulus poängterar
”i Kolosse ... i Kristus”. Detta är förundransvärt. Kolosse var en liten stad som dominerades av romersk religion, frygisk filosofi och avgudadyrkan, men mitt i denna ogudaktiga miljö fastslås att stadens troende är ”i Kristus”, just där de befinner sig.
Mönstret är att innan Paulus tar upp områden som behöver justeras, etablerar han de troende i evangeliets sanning, att de är i Kristus. Falska lärare, däremot, börjar med att peka på tillkortakommanden som skall övervinnas genom olika andliga ansträngningar. Betoningen ligger på att vi behöver mer kraft, mer kärlek, mer tålamod, mer av Gud, medan evangelium är att vi redan har allt, men vi behöver upptäcka vad vi har.
RELIGION SER HELGELSE SOM EN ANSTRÄNGNING, MEN EVANGELIUM SER DET SOM GUDS VERK I OSS, AV NÅD. Istället för att försöka leva upp till en viss måttstock, är det Kristus i oss, som producerar helighet och goda gärningar. Andlig mognad mäts inte i utvärtes andliga prestationer, men handlar om att vi förstår vår egen totala hjälplöshet och oförmåga, och överlämnar oss till Jesus för att Han ska älska, tro, tänka och tala genom oss.
Religion frågar hur vi ska leva, medan evangelium först och främst handlar om varifrån livet kommer. Det viktigaste är inte vilken kran man får vattnet ifrån, utan vattnets källa. Glaset och kranen kanske är rena, men om re-servoaren är smutsig blir vattnet ändå förorenat. Bibeln frågar ”inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar?” Naturligtvis inte. Om man så häftar fast 1000 vindruvor på en törnbuske, är det fortfarande en törnbuske. Man kan sätta religiösa tvångströjor på människor, men detta gör inte någon till en kristen.
Både den kristna religionen och evangelium är överens att god moral är viktigt. Skillnaden ligger i hur god moral förverkligas. Är det undervisning om moral och budord, eller är det evangelium om Jesus Kristus som producerar en god moral?
Fokuset på egen prestation gör att ”självhjälpsfilosofi” är populär ibland kristna. Går man in i en kristen bokhandel blir man nästan yr av produker som handlar om hur vi ska förbättra oss själva. Evangelium handlar om att Jesus i oss är nyckeln till positiv förändring.
RELIGION PLACERAR GUD PÅ UTSIDAN. Gud är ”där borta”, ”där uppe”, ”ovan där”, tittandes ner på oss. En typisk bön inför en gudstjänst kan låta så här: ”Himmelske Fader, kom och möt Ditt folk idag. Låt Din smörjelse komma. Kom, Herre mitt ibland oss.” Trots de goda intentionerna uttrycker denna bön att varken vi är med Gud, eller Han med oss. Han är inte här utan någon annanstans, men förhoppningsvis ska vi alla komma lite närmare genom dagens gudstjänst. Sånger som ”Jesus kär gå ej förbi mig” appellerar till våra känslor, den är en av mina favoriter, men uttrycker ändå tanken att Jesus är en tillfällig besökare i våra liv. Han är inte närvarande, åtminstone inte 24 timmar om dygnet. Med Gud på utsidan blir bön att sända upp en begäran och sedan vänta på svar ifrån himlens postverk, istället för en intim relation med Honom som aldrig lämnar oss.
Nästan alla religioner har denna separations-ide, att Gud är långt härifrån. För judarna fanns Gud i tabernaklet eller i templet, för samariterna på berget Gerassim, för muslimer finns han i Mecka och hinduerna söker efter gud i Varanasi vid floden Ganges. Gud är någon annanstans, men inte här, inte med oss och definitivt inte i oss. Kontrasten med evangelium är solklar; Kristus i oss, vårt härlighets hopp (Kol. 1:27). Den gud som är långt borta är skrämmande, fördömande och omöjlig att behaga. Det var därför Frälsaren kom (Joh 1:18). Jesus är Gud ifrån Gud, som visar oss vem Gud verkligen är; kärleksfull, nådig, närvarande och sökande efter det förlorade tills Han finner det.
RELIGION FOKUSERAR PÅ YTTRE SYMBOLER, MEDAN EVANGELIUM VISAR DEN INRE VERKLIGHETEN. När kraften i det inre livet förminskas växer de yttre symbo-lerna i betydelse. Jesus eller apostlarna klädde sig inte med speciella hattar, skrudar, stavar eller prästkragar. När uppenbarelseljuset slocknar blir liturgi och yttre ordningar det viktiga. Några menar att de genom ikoner ser in i mysteriet om Gud, men det är ju i motsats till evangelium. Paulus är klar, mysteriet har uppenba-rats i och med Kristus och är inte ett mysterium längre. (Kol 1:25-27)
Jag har inga problem med yttre symboler i sig. På ETALs ”Vänskaps-middagar”, där jag presenterar evangelium för präster, immaner, mullor och gurus, ser jag alla möjliga utstyrslar. Genom färgen eller storleken på hatten och rocken kan man ofta bedöma vilken ranking var och en har inom sin religion. För evangeli-troende känns detta helt irrelevant. Detta är ju endast religiös tradition och ingenting av intresse för oss som tror på evangelium.
Nyligen läste jag en artikel i en svensk kristen dagstidning om ett ekumeniskt möte mellan den syrisk-ortodoxa traditionen och svensk pingsttradition. Enligt bilden i tidningen kom den ortodoxe biskopen klädd i enlighet med sin tradition, medan pingstpastorn såg ut som en luthersk präst. Tydligen var den ortodoxa biskopen trygg i sin tradition, medan den svenske pingstpastorn inte verkade ha koll på sitt eget pingstarv; att vi alla är kungar och präster i Kristus, och vi behöver inga utstyrslar eller prästkragar. Enligt artikeln verkade det som om pingstvännerna fick smaka på ortodox tradition, men de ortodoxa fick tyvärr inte smaka på pingst.
Har du märkt i ”enhets”- sammanhang att det alltid är evangeli-troende som ska ändra på sig? Vi ska lyssna på ortodoxa och katolska liturgier, men vi får inte predika om att bli ”född pa nytt” och öppet inbjuda till frälsning, eller bedja för sjuka och ta fram vittnesbörd om frälsning och helande. Det är alltså ingen ömsesidig öppenhet. Det är vi som ska på studie-besök till Vatikanen, för att lära känna våra ”rötter”. Intressant tanke, eller hur? Vi är alltså de rotlösa. Det är inte så länge sedan vi upplevde att katoliker i tusental kom på evangeliska möten, blev frälsta och ande-döpta och upptäckte sina rötter i Jesus istället för Maria. Vad har hänt? Hur blev vi evangeli-troende så rotlösa och ifrågasättande av oss själva? Vi måste återuppptäcka evangelium.
RELIGION HAR ETT JORDISKT HUVUD, MEN TROENDE ÄR DIREKT-KOPPLADE TILL FÖRSAMLINGENS HUVUD, JESUS KRISTUS. I enhetens namn hävdar vissa att kristenheten måste samlas under en ledare, en gemensam röst. Vem skulle denna enande gestalt kunna vara om inte påven? Det finns en klar agenda för detta i Skandinavien idag. För ett rotlöst folk, som inte känner sin egen väckelse-historia, kan idén verka lockande. Varför inte komma in under påven? Några tankar angående detta:
Hela påve-tanken strider mot Nya Testamentet. Den romersk-katolska läran hävdas att påven är ofelbar i tros- och moralfrågor, om än inte fullkomlig i liv och vandel. Tanken är att Jesus gav oss den katolska kyrkan och Simon Petrus som dess första påve. Kyrkan och följande påvar gav oss Bibeln. Följaktligen bör vanligt folk inte läsa Bibeln utan överinseende från lärare som är godkända av Vatikanen. Alla måste på detta sätt komma in under kyrkans jordiska huvud.
Att påven skulle vara ofelbar i lärofrågor är mycket intressant med tanke på att Simon Petrus själv blev strängt tillrättavisad av Jesus direkt efter sin ”påve-invigning” då Jesus sade: ”Gå bort ifrån mig satan” (Matt 16:23). Petrus blev igen tillrättavisad av Paulus för att han inte ”höll sig till evangeliets sanning”. Så ”ofelbar” var alltså den ”förste påven”.
Kolossebrevet gör det väldigt klart, att vi alla är i direktkontakt med Honom som är huvudet, Jesus själv. Låt ingen nedvärdera din personliga Jesus-relation, genom att forcera in dig i ett religiöst system, utan håll dig till Honom.
RELIGION SÖKER INDIVIDUELLA LÖSNINGAR, medan evangelium proklamerar att alla problem är lösta genom en enda individ, Jesus Kristus. Om någon lider av förkastelse söker man efter en speciell smörjelse att ta itu med förkastelse. Om bitterhet är problemet letar vi efter en specialist inom det området. Gäller det helande, söker vi någon med helandesmörjelse. Evangelium inkluderar alla problem i den synd som blev bestraffad i Jesu kropp på korset. Gud tog itu med mänsklighetens problem genom att vi blev förenade med Jesus i Hans död. Vi läser, ”Ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud” (Kol. 3:3). Här finns en befriande sanning. Tro att du dog med Kristus och att du nu är gömd i Honom. Detta ger en enorm grundval och styrka i ditt böneliv och i din tjänst för andra.
RELIGION HOTAR, MEN EVANGELIUM VÄLKOMNAR. När Mose kom ifrån Sinai berg med lagens härlighet på sitt ansikte flydde folket. När Jesus, däremot, kom från förklaringsberget med det nya förbundets härlighet skinande i sitt ansikte sprang folket emot Honom. Det är varken lagisk-het eller mänsklig visdom, som kommer att dra folk tillbaka till kyrkan, men när Jesus får synas lockar Han.
RELIGION BEDRAR, MEDAN EVANGELIUM I SANNING ÄR GUDS KRAFT TILL FRÄLSNING. Paulus varnar de troende i Kolosse från att låta sig luras av någon som ”ger sig hän åt ödmjukhet och går upp i syner av änglars tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne”. Han går vidare med att säga att religion innebär regler och människobud, ”Det ska du inte röra, det ska du inte smaka, det ska du inte ta på” osv. De här sakerna ”uppfattas visserligen som ’vishet’ med sin självvalda gudstjänst, sin ’ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde, utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet” (Kol 2:18-23). Kraften ligger inte i våra ansträngningar, men i vad Jesus gjort för oss.
Evangelium är Skandinaviens hopp!
* Religion kommer från latinets ”relegere” vilket betyder ”binda upp” eller ”återkoppla”. Ordet användes bland annat i en medicinsk kontext, till exempel för att ”binda upp” ett brutet ben.
Två korta uttryck på bara ett par ord vardera, men vilken enorm skillnad de har i betydelse. Och vilken enorm skillnad i våra liv när vi förstår hur dessa uttryck används när det gäller det nya förbundets sanningar. Är det ”både det gamla och det nya förbundet” eller ”antingen det gamla eller nya förbundet” som gäller? Är det ”både lag och nåd” eller ”antingen lag eller nåd”? Svaren på dessa frågeställningar innebär en stor skillnad när det gäller alla områden av våra liv; frälsning, helgelse, tillväxt, tjänst, böneliv och familjeliv etc.
GUDS LÖFTEN ÄR ”BÅDE OCH”, INTE ”ANTINGEN ELLER!”
Alla Guds löften har fått sitt ”JA” i Kristus. (2 Kor 1:10, Rom 8:32.) Därför finns ingen anledning att köpslå med Gud och säga: ”Om jag avstår från det här löftet, kan jag då istället få vad som utlovas i ett annat löfte?”
Uppfyllelsen av Guds löften är för alla! (Rom 1:10-13, Rom 8:32.) Det är alltså inte ”antingen dem eller mig”, utan ”både dem och mig.” Gud är rik nog för oss alla! Därför kan vi lägga bort all avundsjuka och konkurrens-mentalitet och istället stå tillsammans och uppmuntra varandra.
DE TVÅ FÖRBUNDEN ÄR ”ANTINGEN ELLER” OCH INTE ”BÅDE OCH”
Det är antingen det gamla eller det nya förbundet, inte både det gamla och det nya förbundet på samma gång, som gäller. Detta är mycket viktigt för oss att vara medvetna om. Vi kan inte läsa något här och något annat där och automatiskt tro att allt gäller oss idag. Det gamla förbundet var baserat på Mose lag och var giltigt fram till korset. Det nya förbundet började vid korset, uppståndelsen och pingsten och är det enda som gäller nu. Låt oss titta på några av de skriftställen som bekräftar detta.
Hebr 8:6-7: ... Han är medlare för ett bättre förbund, eftersom det är stadfäst med bättre löften. Ty om det första förbundet hade varit utan brist skulle det inte behövas plats för ett annat i stället . Hebr 8:13: När han talar om ett nytt förbund, har Han därmed förklarat att det förra är föråldrat…
Det gamla förbundet (med hela sitt system) är nu över. Offrandet av annat blod gäller inte längre, (det var aldrig bra nog för att ta bort synden). Nu är det bara Jesu offer som gäller! Den årliga vägskatten på bilar är ett bra exempel på detta ifrån nutid. Om vi kör runt med ett kontrollmärke för 2008 så vet vi att det inte är giltigt för år 2011.
Jesus uppfyllde lagen i det gamla förbundet och Han var det perfekta lammet som offrades en gång för alla för att ge evig förlåtelse för synder! Nu är det inte längre nödvändigt med fler offer för att få syndernas förlåtelse, eller för att få välsignelse från Gud. Ett helt nytt förbund har inträtt, med bättre villkor och bättre löften, och detta fungerar på ett helt annat sätt.
Detta är viktigt att ha i åtanke när man läser Bibeln, därför att där finns både det gamla och det nya förbundet beskrivet. Vi kan lära oss mycket av det gamla förbundet, särskilt i skuggbilderna av Jesus, men vi måste komma ihåg att vi idag inte lever i det gamla förbundet.
Låt oss titta på några exempel. I Gamla testamentet står det att Gud inte kommer att glömma synd intill den tredje och fjärde generationen. I kristna kretsar så har det undervisats en hel del märkliga saker baserat på detta skriftställe, men det är viktigt att se vad det nya förbundet säger: ...”deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg”, Hebr 8:12 och Hebr 10:17.
I det gamla förbundet står det att Gud inte kommer att glömma synden och nya förbundet säger att Han aldrig mer kommer att komma ihåg synden. Detta visar att det finns ENORMA skillnader mellan det gamla och nya förbundet.
I det gamla förbundet, kan vi också läsa om David och hur hans synd gjorde att hans son måste dö. Många tänker därför att när något dåligt händer med någon troende eller deras barn, så är detta Guds straff för en synd som de har begått. Men då måste vi ställa oss denna viktiga fråga: Har då Jesu kors verkligen medfört någon förändring? Eller är det så att det som hände i det gamla förbundet också sker i det nya förbundet? Nej, mellan dessa två förbund står ett väldigt kors som har fört med sig en enorm förändring! Varför behöver varken vi eller våra barn utstå Guds straff på samma sätt som David i samband med att vi har syndat? Eftersom GUDS SON led i vårt ställe och tog straffet för alla våra synder på sig. Johannes döparen säger om Jesus: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd.”
Ett sista exempel handlar om Guds välsignelser. Detta är ju en mycket viktig fråga. Hur får man del av Guds välsignelser? I det gamla förbundet står det tydligt i 5 Mos 28:1-2 att välsignelserna kommer om vi lever helt perfekt. Många tänker kring detta avsnitt att om man är lydig till 40 procent så kommer en 40-procentig välsignelse och om man är lydig till 90 procent så kommer en 90-procentig välsignelse. Men det står där att man måste uppfylla ALLT (100 procent) för att bli välsignad. Så detta är inte evangelium om Jesus utan föråldrad undervisning ifrån det gamla förbundet - judendomen. Det är ett annat trossystem. Jesu namn nämns inte i 5: e Mosebok 28. Men vi vet att den enda lösningen är att Jesus kom som den ende som var perfekt till 100 procent och vi får nu del av välsignelsen i Honom! Han har tagit förbannelsen för alla överträdelser. I det gamla förbundet blev folk välsignade på grund av sina egna gärningar, i det nya förbundet är vi välsignade på grund av Jesu gärning! När vi vet detta så kommer vi in i trons vila.
Något att fundera vidare på: Medförde Jesu kors någon förändring angående saker som vårt böneliv, tillbedjan, helighet, rättvisa? Undervisar vi från judendomen och det gamla förbundet, eller från Nådens Evangelium i Jesus Kristus? Bygger vi på egna gärningar eller håller vi fast vid Guds gåvor av nåd till följd av Jesu fullbordade verk?
SJÄLVRÄTTFÄRDIGHET OCH GUDS RÄTTFÄRDIGHET ÄR ”ANTINGEN ELLER” OCH INTE ”BÅDE OCH!”
Det nya testamentet är fullt av skriftställen angående detta. Se till exempel Rom 10:3-4, Fil 3:8-9 och Rom 3:20-24.
Självrättfärdighet baseras på våra egna gärningar och våra egna liv. Hur väl vi presterar kan variera en hel del från en dag till en annan. Guds rättfärdighet däremot bygger på Jesu gärningar och liv och är därmed konstant på 100 procent. Evangeliet, de goda nyheterna, är att vi har fått Guds rättfärdighet som en gåva i samma ögonblick som vi accepterade Jesus som vår Frälsare. Wow – vilken sanning! Gud ser oss som rättfärdiga till 100 procent! Självrättfärdighet och Guds rättfärdighet får inte blandas ihop.
Vi kommer aldrig till Gud baserat på vår egen självrättfärdighet, utan på grund av Guds rättfärdighet given till oss som en gåva. Våra egna gärningar är inte tillräckliga för att vi ska förtjäna frälsning, helande, Guds favör, etc. Det enda som fungerar är Jesu fullbordade verk! Alltså är vägen öppen för alla!
Av Hans fullhet har vi alla fått nåd och åter nåd, (Joh. 1:16).
Har du koll på nåden? Om jag själv fått denna fråga för några år sedan så hade jag med största sannolikhet svarat ja. ”Vi är ju frälsa av nåd och inte av gärningar”, skulle jag förmodligen ha sagt. Detta är givetvis sant, men oj vad lite jag egentligen hade förstått.
Jag gör absolut inga anspråk på att ha förstått Guds nåd fullt ut idag. Det finns ständigt nya aspekter att upptäcka av bredden, längden, höjden och djupet av Guds kärlek (Ef. 3:18-19). Men utan tvekan kan jag säga att jag vet mer idag än vad jag gjorde några år tillbaka i tiden. De senaste åren har för mig personligen varit en spännande upptäcktsfärd i förståelsen av Guds nåd och det nya förbund som Jesus kom till jorden för att förmedla.
Fullständig Frihet
Det började med att jag läste Åge Åleskjaers bok Fullständig Frihet. Jag hade hört talas om den s.k. nådesförkunnelsen och var först skeptisk då jag trodde att denna undervisning fick kristna att bli slappa och världsliga. (Detta stämmer inte såvida man inte missförstår undervisningen!) Samtidigt fanns där en attraktion och till slut bestämde jag mig för att inte längre bara lyssna på vad alla andra tyckte och tänkte. Jag ville själv bilda mig min egen uppfattning och beställde därför boken via ETAL:s hemsida.
”Hur brinnande var inte våra hjärtan när han öppnade Skrifterna för oss” är ett citat från Emmausvandrarnas upplevelse av den uppståndne Jesus som perfekt beskriver vad som skedde inom mig när jag började läsa boken. Olika bibelord som jag tidigare trodde att jag hade förstått fick plötsligt ett helt nytt ljus och bibelord som jag tidigare inte förstått blev plötsligt begripliga. Det var som att jag fick en ram runt det pussel av uppenbarelser jag samlat på mig under årens lopp.
En viktig tes i boken är att vi som kristna bär med oss många traditioner och människobud som inte bara gör det kristna livet svårt och krampaktigt utan också evangeliet oattraktivt för de människor som inte tagit emot Jesus. Jag insåg hur sant detta är och inte minst insåg jag hur mycket religiöst bagage jag själv gått och släpat på. Huvudproblemet för mig var att jag blandade sanningar från det gamla förbundet med sanningar från det nya.
En ny ordning
En nyckelinsikt, som fick olika pusselbitar att komma på plats, är att det nya förbundet - nådens förbund - inte startar i och med kapitel ett i Matteusevangeliet. Under sin jordevandring gav Jesus genom sitt agerande ständigt en försmak av det nya förbundet, men faktum är att Jesu tjänst på jorden utspelade sig under det gamla förbundets era. Han var ställd under lagen och kom för att uppfylla och fullborda lagen så att du och jag inte skulle behöva leva under den utan istället få söners rätt (Gal. 4:4-5). Hebreerbrevet 9:16-17 lär oss att ett testamente, ett annat ord för förbund, endast kan träda i kraft först efter att den som upprättat det har dött. Jesus var med andra ord tvungen att dö innan det nya förbundet kunde träda i kraft fullt ut.
Lagen var uppfylld och fullbordad när Jesus sade ”det är fullbordat” sekunderna innan han tog sitt sista andetag på korset. Därefter rämnade förlåten i templet, skiljemuren mellan judar och hedningar bröts och vägen till Gud öppnades upp för alla människor av nåd genom tro på Jesus.
”Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror”, (Rom 10:4).
Efter Andens utgjutande på pingstdagen, det nya förbundets födelsedag, så skrevs Guds lag i våra hjärtan istället för på stentavlor. Härmed inträdde en helt ny ordning där Gud inte längre relaterar till mänskligheten baserat på dess prestationer eller goda gärningar. Hela världen har nämligen blivit försonad med Gud. Det avgörande är istället huruvida jag har tagit emot Jesus i mitt liv eller inte. Är jag i Honom och får Han leva sitt liv i och genom mig?
När jag läser min Bibel behöver jag därför filtrera sanningar som gällde före korset utifrån den verklighet som nu gäller i det nya förbundet. Som pånyttfödda troende i det nya förbundet så får vi njuta av privilegier som inte existerade tidigare. Vi lever i resultatet av korset!
Nådens frukt
Vilken frukt har då dessa fördjupade upptäckter av nåden och det nya förbundet producerat i mitt liv? Kanske är det upp till andra att bedöma detta, men om jag själv får besvara frågan så framförallt en större vila i vandringen med Gud. Istället för att söka andliga känslokickar och upplevelser lever jag idag med en större vila och förtröstan på Honom som är fullheten av allt jag någonsin kommer att behöva och som bor i mig. Jesus är ständigt nära. Jag behöver inte jaga smörjelser, helande, genombrott, eller nya andliga nivåer. Guds fullhet är i Jesus och eftersom jag har blivit ”uppfylld i Honom” så är Jesus själv allt detta för mig (Kol. 2:9-10).
Efesierbrevet 1:3 säger att vi i Kristus Jesus redan har blivit välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelser. Istället för att söka efter andliga välsignelser som om jag inte hade dem, är jag idag mer inriktad på att förnya mitt sinne gentemot vad jag redan äger i Kristus.
Väckelse är ett känsloladdat ord. Från det jag var mycket liten minns jag hur min mamma berättade om 50-tals -väckelsen i Sverige, folk gick på möten kväll efter kväll, de bekände sina synder öppet och det var liv och rörelse i församlingarna. Den första "väckelse" jag själv har något minne av, även om jag var lite för ung för att delta, var "Jesus-väckelsen" och sedan den karismatiska väckelsen. Bara de senaste tjugo åren har vi upplevt många så kallade "väckelser"; skrattväckelse, profetväckelse, böneväckelse och trosväckelse, för att bara nämna några.
Många bud om väckelse
Eftersom nästan alla upplever nuläget som en väckelselös tid, finns det gott om förslag på vad sorts väckelse vi behöver. Nästan vilken predikant du frågar om den andliga situationen kommer med förslag; helgelseväckelse, bibelläsandeväckelse, tårväckelse, osv. Ordet väckelse har något av ett härlighetsskimmer över sig; tänk om vi kunde få uppleva det igen. Väckelsen 1950-51 satte spår i min mamma och även i mig eftersom jag påverkades av mina föräldrars berättelse om en tid, som var annorlunda än den jag växte upp i.
Väckelse är för de flesta troende en situation, där en stor grupp av människor blir andligen väckta. Väckta över vad då? Vad behöver medelsvensson bli väckt över? Och vi kristna, vad behöver vi vakna upp inför?